Det evigt dåliga samvetet

Varför drabbas man som förälder så ofta av dåligt samvete? Det känns som att man nästan alltid har det över någonting.

Sover dom borta saknar man dom och har dåligt samvete över att man låtit dom sova borta.

Köper man inte en viss sak dom vill ha får man dåligt samvete över det.

Vill dom ha något sött eller tex saft och inte ätit upp sin mat har man dåligt samvete över att man säger nej. Är man för hård, eller är det bra att alltid vara bestämd?

Låter man dom inte spela Playstation när dom vill får man dåligt samvete.

Kramas man med den ena och den andra går förbi så får man dåligt samvete över att man inte kramas med den andra också, när den andra kommer för att mysa blir det bråk om vem man ska mysa med för dom inte vill mys samtidigt och man önskar att man kunde klona sig och mysa med båda två samtidigt enskilt.

Om tex Evan kommer in till oss mitt under natten när vi sover och Leon ligger kvar ensam i rummet låter jag Evan ligga kvar i vår säng och jag flyttat in till Leon, jag får dåligt samvete över att han ligger inne helt ensam och vi tre ligger tillsammans. Jag vill inte att han ska känna sig ensam och utanför.  

Gör man något utan barnen och njuter får man dåligt samvete över att man inte spenderar sin tid med barnen. Man känner sig egoistisk.

Lämnar vi tidigt och hämtar sent får jag dåligt samvete över att dom varit på förskolan först och ska hem sist, att dom fått se alla andra föräldrar hämta sina barn och dom fick gå hem sist igen. Dom har inte ens varandra längre eftersom Evan börjar ettan och Leon går på dagis.

Innan jag fick barn hade jag väldigt sällan dåligt samvete men nu känns det som att jag alltid har det över något.  Har ni andra föräldrar också dåligt samvete ofta?  Vad gör ni åt saken? Tar detta någonsin slut eller ska man bara vänja sig vid att jämnt och ständigt gå runt med dåligt samvete över något. 

Evan vill ha en IPhone, jag tycker att han är alldeles för liten för att ha en mobiltelefon. Jag fick min första i åttan men jag förstår att tiderna ändrats och att dom flesta barnen redan på lågstadiet har iPhones. Åter igen har jag dåligt samvete över att jag nekar honom något han tjatat om att han vill ha under ett års tid. Han behöver ingen mobil, han går inte hem eller till skolan själv, han ör inte hemma själv, han ör ute på gården med kompisar och jag ser och hör honom hela tiden, så jag anser inte att han behöver en mobil. Men han vill så gärna ha den. Jag älskar honom och vill därför unna honom det han vill ha men å andra sidan är han för liten. Ja ni hör själva hur det låter. När är en bra tid eller ålder för barn att få sin första mobil?