Sanningen bakom fasaden få vågar prata om

Varför pratas det inte om hur jobbigt det faktiskt är att ha barn? Varför målar man alltid upp bilden av barn som gulliga små änglar? Det är snarare små djävular! Varför är det så jävla tabubelagt att prata om hur jobbiga barn kan vara och hur dom suger livslusten ur en som vampyrer? För det är sanningen och jag tror att dom flesta känner igen sig men inte vågar prata om det pga rädsla och skam, för man känner en enorm skam som förälder när man tycker att man inte räcker till och när man inte har en aning om hur man ska göra med barnen, för till skillnad från bilar så finns det inga manualer på barn. Det som funkar på den ena funkar absolut inte på den andra. Frustrationen som uppstår i kroppen går inte att beskriva. Citatet som finns på nätet  om att ”parenthood is the scariest hood you’ll ever go trough” stämmer så väl. För det är sjukt läskigt och stundvis väldigt mörkt. Det är väldigt starka kontraster i föräldraskapet.

När man tänker på att skaffa barn tänker på allt fint, man målar upp en bild på hur mysigt allt är. Och det är det. I början.  Det första året. Att man inte får sova så mycket i början gör inte så mycket eftersom man har så mycket hormoner och kärlek i kroppen att man känner att man inte ens behöver sömnen. Barnet blir som en drog för en. Sakta men säkert börjar man också känna sig lite sliten samtidigt som barnet börjar få egen vilja. Men det är hanterbart, både tröttheten och barnets egna vilja. Kärleken för barnet växer starkare för varje dag som går och man skulle utan att blinka ge sitt liv för barnet, man skulle gå över eld och vatten för dom. Man älskar dom villkorslöst men det är inte kärleken jag vill prata om utan allt runtomkring som det inte pratas om, för kärleken pratas det om hela tiden.

Jag har två barn 3 och 7 år. Den äldre (Evan) har alltid varit väldigt självgående och lättsam, den lilla har varit väldigt krävande sedan han föddes. Väldigt bestämd. I början när Leon (3åringen) föddes var det väldigt mysigt. Storebror kom in varje morgon till mig och frågade, mamma var är lillebror, får jag krama honom, pussa på honom och mysa. Det var så mycket kärlek mellan dom. Denna kärlek höll i sig i ca 2 år, sedan förvandlades den till BRÅK!

Nu bråkar dom hela tiden. Dom kan inte gå förbi varandra utan att nypas, slåss, lipa åt, kasta saker på varandra och så vidare. När man ber dom sluta så är det som att man inte existerar, dom skiter fullständigt i vad man säger till dom, det känns lönlöst att ens be dom sluta men man måste göra det för att man är rädd att dom kommer att skada varandra. Sen leker dom fint i 10 minuter och sedan börjar bråken igen. Spelar ingen roll om man är hemma eller ute på någon aktivitet. Så länge dom är med varandra så bråkas och slåss det. Innan man ens gått upp på morgonen har dom hunnit bråka och energinivån i en är som bortblåst. Man känner sig som en urvriden gammal disktrasa.

Det är bara så när man har dom tillsammans, när man är med bara en av dom så är dom världens snällaste och mest uppfostrade barn, jag känner mig så otroligt stolt över dom då. Hur kan det då komma sig att dom så starkt drar ut dom värsta egenskaterna ur varandra när dom är tillsammans? Kan man göra något för att det ska sluta? VARFÖR är det så? Att ha ett barn hemma märks inte ens av, att ha två är som att ha tio lössläppta vildar!

Jag vet att det kommer gå över någon gång men just nu känns det som att det är väldigt mörkt i tunneln. Jag är så glad och tacksam över all hjälp vi får med barnen från Våra familjer. Vi hade gått under utan er <3

Tack för att ni ställer upp så mycket!