Livet

Idag känner jag att jag vill skriva om pappor i och med att det är fars dag idag. Jag gillar verkligen fars dag, för varje år som går får jag mer insikt i att bara för att man skapat ett barn så betyder det absolut inte att man är en pappa. Man kanske är det på papper och genetiskt men det är ju inte det som gör en till en pappa. En pappa är någon som alltid finns där för en, som stöttar en, som ser en växa upp, som ger viktiga och sunda råd, en pappa är någon som lyssnar på en, torkar ens tårar och skrattar med en. En pappa är någon som retas lite, som skyddar en och bara finns där för en oavsett vad. En pappa är någon som är kärleksfull och lekfull.

Man kan inte kalla sig för pappa om man inte träffar sina barn regelbundet , om man inte är intresserad av dom, om man hela tiden prioriterar sina egna behov och sin egen vilja, när man gång på gång kommer med bortförklaringar och när man sviker sina barn då kan man sluta kalla sig för förälder. Jag är oerhört tacksam över att jag fick en bättre pappa än min biologiska. För han visade sig mycket mer lämpad än den biologiska. Han var så mycket bättre, han är den som har funnits vid min sida sedan jag var sju år gammal. Och trots det att mamma och han idag inte är gifta så är han fortfarande en väldigt viktig del av mitt liv, och han kommer alltid att vara det. Jag vill verkligen hylla dessa män som tar så stort ansvar över sina barn och bonusbarn det är ni som är riktiga män och det är ni som är pappor!

Jag ser så många bra pappor i min omgivning men jag ser också en del som inte tar sitt ansvar och det gör mig ledsen för att dom skadar sina barn så oerhört mycket, dom skadar barnen och ingen annan. Barn som inte valt detta, barn som är oskyldiga och bara förtjänar att få vara lyckliga och glada men istället bär dessa barn en smärta inom sig som är skapad av den som ska finnas där för dom och skydda dom. Jag kan verkligen inte förstå det. Jag vill bara krama alla dessa barn och säga att det inte är deras fel, säga det till dom varje dag och övetrösa dom med kärlek, för att ett barn kommer inte anklaga den andra föräldern som är kvar eller den som har stuckit, barnet kommer att ifrågasätta och klandra sig själv. Jag vet för att jag är ett av dom barnen som blev skadat av min biologiska pappa, han skadade mig genom sin frånvaro, genom att aldrig visa något intresse i mig, jag är idag 33 år gammal och börjar först nu efter år av terapi inse att det faktiskt inte fanns något jag kunde göra, att det aldrig var något fel på mig och att jag är värd att älskas. Jag kommer alltid att känna lite extra för dessa barn, antagligen för att jag kan relatera. Föräldrar som inte tar ansvar för sina barn är i mina ögon fega, dom är svaga och egoistiska kryp och tyvärr finns det alldeles för många av dom.