Min mamma skickade ett foto till mig idag. Ett foto som väckte så mycket känslor inom mig. Det är märkligt hur ett foto från ens förflutna kan väcka så mycket känslor. Ett foto på ett minne från ens del av livet, så egentligen inget nytt. Inget man har förträngt bara att det är en del av ens tidigare liv och verklighet. Ett foto från en tidigare fas i livet. Just där och då så var livet så bekymmersfritt, och med tanke på vart vi befann oss är jag otroligt glad att livet var bekymmersfritt för man förstod inte som barn vad det var man egentligen hade varit med om. För mig var den delen av livet bekymmerslöst, spännande och roligt. Det enda som var viktigt för mig var att jag var med min mamma och att jag hade vänner att leka med. Hade jag dom 2 sakerna i livet så visste jag att allt skulle lösa sig. Och jag hade båda delarna.
Jag var medveten om att vi flydde ett hemskt krig, att oskyldiga människor dog men jag förstod inte innebörden av det där och då trots att min bästa vän som bodde i huset mittemot farmor hade omkommit av granatsplitter, han var då 9 år gammal. Jag förstod att han aldrig skulle komma tillbaka, men det var det. Jag kunde inte greppa döden mer än så. Han var borta för alltid. Jag var 8 år gammal. lika gammal som min äldsta son är idag. Jag får verkligen ont i magen av bara tanken på att vi skulle behöva fly Sverige till ett annat land med barnen. Inget barn ska behöva göra det.
Jag känner att jag som barn inte tog så mycket skada av kriget eftersom jag inte kunde greppa det, jag tror att det är nu i vuxen ålder jag faktiskt förstår vad det är vi vi varit med om. Men min mamma. Åh herre gud. Fatta att behöva lämna hela sin trygghet och bara ge sig ut med ett barn ut i det okända. Att inte veta vad som kommer att hända på vägen, vart man kommer att hamna och hur framtiden ser ut. Kommer man att bli mottagen av landet man ska till eller blir man tillbakaskickad till ett land som är i krig. Bara tanken på allt som måste ha flygit genom huvudet på mamma ger mig en så stark ångestkänsla att det blir svårt att andas. Missförstå mig rätt, men jag är så glad att jag var ett barn då som inte hade ett utvecklat konsekvenstänk. Jag är så glad att jag där och då inte förstod innebörden av vad ett krig är för det sista ett barn ska behöva känna är otrygghet och rädsla inför vad framtiden kommer att komma med. Jag hade såklart tur som flydde från kriget i ett tidigt stadium, jag vet att andra barn, mina vänner som jag har idag som också flydde hade en annan verklighet än mig. Deras pappor var tillfångatagna och satt på koncentrationsläger och dom barnen och deras familjer har fått gå igenom hemskheter som ingen människa ska behöva göra. Så när jag ser denna bild, så blir jag känslosam, jag blir mest tacksam över vart livet har tagit mig. Jag blir tacksam över det livet jag lever, tacksam över att mina barn är i ett tryggt land. Jag blir också medveten när jag ser denna bild. Medveten om att inte ta något eller någon i livet för givet för man vet aldrig vad som kan hända och därför är jag också glad över att jag känner tacksamheten. Det kanske låter konstigt men jag är tacksam över tacksamheten jag känner. Jag känner mig rik och för mig är rikedom så himla mycket mer än bara pengar. Jag är rik på livet, på erfarenhet och kärlek. Och tacksam. Man får aldrig glömma bort att vara tacksam. Så tack mamma för att du skickade detta foto till mig.
Senaste kommentarer