Idag när jag låg bredvid Evan när han skulle sova så frågade han mig, mamma? Vad blir du mer ledsen av, när Majka (hans gammelmormor) dör eller när din pappa dog? Det var en fråga jag absolut inte var beredd på. Visst har vi pratat mycket om döden och känslor men det var jämförelsen jag inte riktigt var beredd på.
Jag svarade att jag blir väldigt ledsen av båda. Majka har jag ju haft vid min sida hela livet, hon har alltid funnit här och jag har så många fina minnen med henne. Jag känner henne. Och min pappa har jag inte spenderat så mycket tid med, honom kände jag inte alls lika bra som Majka, så det blir två olika typer av ledsen. Evan var tyst ett par sekunder och sedan kom nästa fråga- varför spenderade du inte så mycket tid med din pappa för? Jag kände hur hela min mage blev mjuk, och hur mina inre sköldar rasade, jag tog ett djupt andetag för att samla lite kraft och inte bryta ihop, jag har inga problem med att visa mina barn att jag kan bli ledsen, glad eller arg men jag kände att jag behövde prata om detta med honom utan att börja gråta.
Jag sa sanningen till honom, att hans morfar var en sjöman som reste runt hela välden med en båt och att han inte ville ha så mycket kontant. Jag såg hur hans ögon fylldes av tårar medans han låg bredvid mig och funderade. Det gjorde ont, samtidigt tycker jag att det är fint att han har så mycket empati. Hur många gånger träffades ni? Nedför mina kinder rann det ljudlösa tårar som jag torkade bort samtidigt som jag tog ett till djupt andetag. Inte så jättemånga. Flera gånger tills jag fyllde 7 år sa jag, sen ingenting tills jag fyllde 17 och 1 gång till efter det. Sen dog han. Evan låg bredvid mig och var bara tyst medans han tittade upp i taket med tårfyllda ögon. Men han fascinerades av hur man kunde resa jorden runt med en båt.
Jag förklarade att det var stora skepp som han jobbade på, skepp som fraktade saker från ena sidan av jorden till den andra sidan. Han frågade också om båten någon gång varit nära på att sjunka. Jag hade inget svar på det förutom att jag inte visste. Jag sköljdes åter igen av en besvikelse över att vår relation var som den var, att jag vet så lite om min pappa och att jag inte kände honom. Hur gammal var du när din pappa dog frågade han. Jag var 31 när han dog, men jag fick veta det när jag var 32 sa jag. Han låg bredvid mig och funderade. Sedan frågade han hur han dog och jag förklarade även det. Jag har under Evans 7 första år inte velat prata om min pappa alls, för att han alltid har varit en så extremt svag punkt för mig, jag brukade alltid börja gråta så fort han kom på tal och jag blev arg och ilsken när någon började prata om honom. Jag vet inte hur många gånger jag skrikit åt min stackars mamma, JAG VILL INTE PRATA OM HONOM, SLUTA PRATA OM HONOM! Nu är jag glad att jag kommit förbi det stadiet och att jag kan prata om honom utan att det gör så förbaskat ont. Han har den senaste tiden sedan mormor blivit dålig varit i mitt huvud varje dag. Det är så mycket tankar och känslor i kroppen, så många sår som rivs upp. Dom gör inte lika ont som förut men dom bränns fortfarande…
Senaste kommentarer