Jag har aldrig varit rädd för döden. När jag var yngre hade jag vänner som var livrädda för döden. För mig kändes det så avlägset, så långt bort, långt långt utom räckhåll. När jag var yngre sa jag att det gör inget om jag inte är gammal när jag dör, så länge jag levt ett bra liv. Idag är jag livrädd för döden. Jag är rädd att jag ska dö ifrån mina barn och att dom ska växa upp utan mig. Och jag är lika rädd att något ska hända dom och att jag inte kommer ha dom hos mig mer. Bara tanken på det ger mig ont i magen. Jag vet att detta är en katastroftanke många av mina vänner med barn har och det gör att det känns lite bättre, att veta att man inte är ensam om det. Märkligt hur något man inte brydde sig om alls och inte alls var rädd för har förvandlats till något av det mest skrämmande man kan tänka sig. Jag insåg verkligen aldrig hur skört livet egentligen är innan jag fick barn. Jag undrar hur jag hade känt inför döden om jag aldrig hade blivit mamma? Om jag hade varit lika rädd för den som jag är idag.
Allt man har och alla man älskar kan ryckas ifrån oss på en hundradels sekund så man får verkligen aldrig ta någon eller något för givet. Varje dag känner jag mig så enormt tacksam och så blessed över allt jag har. Över mina friska barn och min fina familj. Jag vet att vi alla en dag kommer dö men jag känner mig inte redo än, jag har så mycket kvar att leva för och uppleva. Men jag undrar om man någonsin verkligen känner sig redo? Jag undrar om man känner annorlunda inför döden när man blir gammal? Vad tror ni? Blir man någonsin redo? Eller tror ni att man alltid känner att man skulle vilja ha lite mer tid?
Jag drömde en mardröm för ungefär två månader sedan. Den har påverkat mig så mycket, och jag kan inte skaka av mig obehagskänslan. Jag drömde att jag hade två månader kvar att leva. Att jag var döende i cancer. Mina barn var precis lika gamla som dom är nu och vi var hemma hos oss. Allt var precis som i mitt verkliga liv så jag antar att det var just därför drömmen kändes så verklig och obehaglig. Jag vaknade av att jag hade en så stark känsla av obehag i hela kroppen. Och jag kan fortfarande känna den. Jag försöker göra det bästa av den och verkligen njuta i nuet och ta vara på varje sekund. Dock hade jag föredragit att känna så utan obehagskänslan i magen…
Senaste kommentarer