Livet

Ja känner att jag bara måste få skriva av mig.

Evan. Han gör mig verkligen så galen och frustrerad ibland att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Han vill inte gå upp på morgonen, när jag väcker honom svarar han att han inte orkar gå upp, han vill sova, så han ligger kvar i sängen och chillar. Léon går upp med ett leende varje morgon och jag minns hur en gång i tiden Evan också gjorde det. Jag minns att jag tyckte att det var så mysigt att börja dagen med att gå till dagis med Evan och få börja dagen i hans glada sällskap. VAD HÄNDE? Han är ju bara 5år gammal. Jag väntade mig detta i puberteten, inte nu!

Morgnarna är allt annat än mysiga nu och jag saknar verkligen den tiden då dom var det. Jag känner att jag inte får lika mycket mys med Léon på morgonen som jag hade med Evan och samvetet är inte gott. Även fast Léon vaknar först och myser en liten stund så vet jag inombords att han inte får lika mycket som Evan fick.

Så jag säger till Evan att du får cykla till dagis och då hör jag jubel från sängen. Men inte fan går ungen upp, han ligger fortfarande kvar och klagar på att han inte orkar gå upp.

När han väl gått upp så vill han inte borsta tänderna själv, han vill att jag gör det åt honom. Sen har han fel tröja på sig, när han får byta tröja så börjar han grina över att han han fel t-shirt på sig. Där brister det för mig och jag får ett psykbryt. Och säger att jag inte lämnar honom på dagis, att pappa får göra det och då jävlar får han fart i baken, springer och hämtar sin cykel på balkongen, tar på sig skorna och tar ut cykeln, då var han klar på 20 sekunder. Och sen plötsligt var han skitglad och nöjd. Och där står jag i hissen arg frustrerad och ledsen över att morgonen åter igen startade med bråk och tjafs. När jag lämnar honom på dagis får han en extra lång kram och jag säger att jag älskar honom mest i hela världen, jag vill inte släppa honom, jag vill ha tid med mitt barn och jag vill mysa. Jag vill vrida tillbaka klockan och börja om dagen från början….