Livet

Åren gick och jag hörde inget från pappa. Jag hade gått på mellanstadiet sist jag pratade med honom, nu har jag gått ut mellan och högstadiet och var inne på mitt andra år på gymnasiet. Inte ett ljud ifrån honom…

Jag började nu bli nyfiken på honom. Jag hade ingen aning om han levde, vart han bodde, eller om jag hade syskon som jag inte visste om, hur han var och såg ut. Jag var nog mest nyfiken på hur han var eftersom jag väldigt ofta fick höra att jag var så lik honom. Jag fick ofta höra att han var en riktig komiker, att man aldrig hade tråkigt med honom, att han  alltid hittade på något och hade alltid något roligt att berätta. Ju mer jag hörde desto mer blev jag nyfiken på denna människa jag inte kände men som jag var så lik…

Min låtsaspappa har ett hus i Kroatiens skärgård, vi brukade ofta spendera sommarloven där. Så fort sommarlovet började åkte min syster och jag ner och var där med farmor och farfar till någon dag innan skolstart. Jag har verkligen haft helt fantastiska somrar i min barndom.

Jag hade första året vi var i Kroatien skaffat vänner. Det var faktiskt min farfar som tog mig i hand och gick med mig till ett gäng tjejer som satt på en bänk i grannskapet och presenterade mig för dom, han kände alla deras föräldrar och han såg på mig att jag efter 2 dagar redan klättrade på väggarna och var uttråkad. Social som jag är visste han att jag behövde sällskap. Jag var i 12 – 13 årsåldern då. En av tjejernas mamma arbeta på Röda Korset. Den sommaren jag var 17 år gammal   bestämde jag mig för att börja leta efter min pappa så jag pratade med henne och hon sa att hon se vad hon kunde göra för att hjälpa mig. Jag frågade också andra människor i min omgivning där nere om hur jag skulle gå tillväga för att försöka hitta honom. Dom skulle se vad dom kunde göra för att hjälpa mig

Jag låg och sov eftersom jag kvällen innan hade varit ute med mina vänner, vi hade kommit hem tidigt på morgonen, vi kom aldrig hem innan 05:00. Runt 10:00 tiden på morgonen blev jag väckt av farmor. Hon kom in i rummet och skakade lite lätt på mig, och sa Nensi, vakna det är något du behöver veta. Jag undrade vad det kunde vara eftersom hon eller farfar  aldrig brukade väcka mig, jag fick alltid sova tills jag vaknade av mig själv. Så vad var det nu?

Hon berättade då att mina gudföräldrar hade ringt, dom var också på semester i Kroatien, så min första spontana tanke var, åh vad roligt dom ska komma hit och hälsa på!

Farmor – Ja Din gudfar ringde, han träffade din pappa,

Jag sätter mig direkt upp i sängen, klarvaken på en sekund  både fyllan och baksmällan är bortblåsta.

Farmor: Hans telefonnummer ligger bredvid telefonen, han bor i Rijeka kommer i hamn varje måndag morgon så du kan ju ringa honom eftersom det är måndag idag. Farmor gav mig en kram och gick sedan ut.

Jag satt kvar i sängen och hela kroppen fylldes glädje, det var som att någon hade stoppat i en kontakt i mig och jag hade börjat laddas med energi från topp till tå. När energin hade nått tårna så hoppade jag upp ur sängen, sprang in i badrummet, borstade tänderna och sedan  sprang jag hem till min kompis och hennes bror. I Kroatien knackar man på dörren sedan går man in, man står inte och väntar på att någon ska öppna som här i Sverige. Så jag knackade en gång och sprang in på deras rum och väckte dom båda två med orden  jag har fått tag på min pappa” Dom vaknade och förstod ingenting, vad pratar du om säger Antonio? Ja, jag har fått tag på hans telefonnummer, han bor i Rijeka och jobbar fortfarande som sjöman, och han lever! Okej men vad sa han då? Har du pratat med honom? Nej det hade jag ju inte gjort, jag var så exalterad och fick så mycket spring i benen att jag var tvungen att göra något med energin jag hade fått, så jag sprang spontant hem till dom för att berätta den goda nyheten. Dom sa att jag måste ringa honom så fort som möjligt och prata med honom. Så jag sprang hem igen satte mig på golvet i hallen och tände en cigarett. Där satt jag med telefonen framför mig och lappen i handen. Jag vågade inte ringa. Tänk om han inte svarar? Tänk om han lägger på i mitt öra? Tänk om han absolut inte vill ha något med mig att göra? Hade han velat ha något med mig att göra hade han ju ringt, han hade ju mitt telefonnummer och visste vart jag fanns. Jag var så himla rädd för att bli avvisad. Tanken på det gjorde fruktansvärt ont. Så jag satt där på golvet med lappen i handen och rökte klart min cigarett. Så tänkte  jag för mig själv, okej vad är det värsta som kan ända? Han kan avvisa mig, men om jag inte ringer nu får jag aldrig veta och  jag kommer fortsätta undra och gå runt ovetandes. Jag var väldigt nyfiken på om jag hade fler syskon, det var  just den frågan som gjorde att jag till slut samlade till mig mod och slog numret.  För varje siffra jag slog blev jag mer och mer rädd, jag satt där på golvet och dubbelkollade så att jag efter varje siffra verkligen hade knappat in rätt nummer, första signalen gick och mitt hjärta satt nu i halsgropen och jag kallsvettades och mådde illa.  Jag satt och skakade av nervositet, jag visste inte ens hur jag skulle presentera mig om han svarar. Andra signalen gick fram oh jag ville nu bara lägga på och gå till toaletten och spy, baksmällan var tillbaka, ångest, nervositet ,kallsvett, rädsla och förvirring, vad höll jag på med?

-Hallå? Hördes det plötsligt på andra sidan luren.

….

Hallå?

jag harklar mig lite och får fram ett  eehh hej, det är Nensi med en skakig röst.

Hej säger han, med en helt annan dialekt än densamma jag kom ihåg, han lät väldigt annorlunda när han pratade. Och väldigt Seriös, jag blev rädd och verkligen kände hur hårt hjärtat bultade, jag kände värmen av blodet som pumpade runt i bröstet.

Jag fick ditt nummer av Vlado, ni hade visst träffats.

Ja svarar han. Hur mår du frågade han?

Bra, jag är nervös sa jag till honom med en skakig röst.

Det behöver du inte vara säger han.

Har jag några syskon kommer det helt plötsligt ut ur min mun, helt okontrollerat.

Nej, du är min enda, min lilla anka säger han och skrattar När han säger det släpper en del av nervositeten och jag börjar gråta av lättnad.

Han avvisade inte mig , han var inte otrevlig och han la inte på… Ville han ha kontakt?

Han frågade mig vart jag var och hur jag hade det och berättade om sitt schema att han var i Rijeka och var ledig på måndagar. Sedan åkte han vidare till södra Kroatien till ett ställe som heter Ploce. Så hans rutt var alltså  Rijeka- Ploce. Och det var bra, det betyder att han då går att få tag på och att han kanske vill träffas?

Jag svalde hårt och ställde frågan rakt ut, vill du träffas?

Han svarade att han vill det. Jag var fortfarande förvirrad när vi pratade eftersom det var så mycket känslor och tankar på en och samma gång. Men vi bestämde för att jag skulle åka från Ugljan till Rijeka nästa måndag morgon.

Vi lade på och jag satt kvar på golvet och tog ett djupt andetag, jag kunde inte riktigt förstå vad som just hade hänt.

Sedan fick jag spring i benen och sprang tillbaka till min kompis och hennes bror och berättade att jag skulle träffa honom om en vecka. Det kändes så overkligt, jag var så glad och delade med mig av den goda nyheten till alla mina vänner. Dagarna gick, dom spenderades på stranden under dagtid och på klubben på kvällarna. Söndag kväll kom och jag gick inte direkt till sängs tidigt, jag festade med vännerna som vanligt och sov kankse 2h den natten, jag tog första färjan över till fastlandet och gick till bussterminalen, hela resan allt som allt tog runt 6-7h hemifrån till Rijeka. När jag satte mig på färjan mot fastlandet började jag känna av nervositeten, klumpen i magen blev bara starkare och starkare. Jag försökte sova lite under bussresan för att inte känna av nervositeten men eftersom den var full så var det inte så lätt då Kroater är väldigt pratglada.

När vi var ca en halvtimme ifrån Rijeka blev jag riktig  nervös, jag började tänka att tänk om han inte kommer? Hur länge ska jag vänta i så fall?  Jag fick ont i magen, tänk om jag har åkt hit hela vägen i onödan? Tänk om vi inte känner igen varandra? Hur ser han ut, jag hade ju ingen aning, Vad har han på sig? Vad ska vi prata om? Tänk om det blir helt stelt och jobbigt, vi hade trots allt inte setts på 11 år. Senast jag såg honom var jag 6 år gammal, nu var jag 17 så det är  ju väldigt många år där utan att vi setts eller hörts.

Bussen körde sakta in på bussterminalen i Rijeka och chauffören ropade ut att detta var sista hållplatsen. Jag tittade ut genom fönstret på alla människor som stod och väntade på sina nära och kära och tittade efter honom.  men jag visste ju inte ens vem jag tittade efter….