Livet

Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner,  hon är min hjälte och med  detta inlägg vill jag berätta en liten del  om även vår historia.

Hon fick mig som 18 åring och har i princip varit ensamstående hela tiden eftersom pappa alltid var på jobb, när han var hemma så var han ändå inte hemma, det hängdes på barer, med vänner och antagligen blev det en del spelande också…

Efter att mina föräldrar skildes behövde mamma lämna kvar mig i Bosnien i ett par månader, hon skulle åka till Sverige och arbeta och tjäna lite pengar så att vi skulle kunna ha det bättre. Under tiden som hon var här  bröt kriget i forna Jugoslavien ut, jag var alltså kvar i Bosnien utan mamma och utan pappa, jag var kvar med mor och farföräldrar.
Jag kommer än idag  ihåg hur dom vuxna människorna i grannområdet brukade fråga mig lite sådär elakt med ett hånflin Nensi var är din mamma någonstans då? Frågan kom trots att dom  alla visste vart hon var. Hon är i Sverige svarade jag, när kommer hon tillbaka då? Frågan ställdes på ett sätt som tydde på att hon aldrig någonsin skulle komma tillbaka, och det kände jag som av som 6 åring. Om 3 månader sa jag  och fortsatte leka med mina kompisar. Idag blir jag bara förbannad över hur vuxna människor kan bete sig på detta sätt!

Under tiden mamma var här hade kriget hunnit bryta ut. Jag kommer ihåg att vi ofta fick  sova med dubbla lager kläder på oss ifall vi skulle vara tvungna att tillbringa natten/dagen i skyddsrum. Jag kände att jag hade börjat sakna min mamma mer och mer, Jag ville vara med henne, jag ville känna hennes närvaro och trygghet, hon var ju trots allt min starkaste anknytningsperson Vi talades ofta vid på telefon och hon hade skcikat ner kläder och godis till mig från Sverige. Jag hade aldrig sett sådant godis, jag visste till en början inte ens vad det var, hon ringde mig samma dag som paketet kom och berättade att det heter Godis och att man äter det. Jag tog påsen gick ut  och delade godiset med mina vänner. Det var ingen som gillade lakristbitarna förutom en kille gissa om han blev glad när han fick alla för sig själv.

En tid efter att paketet hade anlänt var jag på marknaden med min farmor.  Jag cyklade eftersom det var en bit att gå. På vägen hem, precis innan korsningen när man svänger in till farmors hus springer en av mina kompisar fram till mig och säger, Nensi din mamma är här! Vid det här laget var jag van vid att folk skojade om det faktum att min mamma inte var där. Jag svarade bara med säg inte så, du vet mycket väl att min mamma är i Sverige, och han sa men din mamma är faktiskt här, hon står utanför din farmors hus och väntar på dig! Du får väl se! Jag trodde ju såklart inte på den här kompisen, jag fortsatte bara att cykla och skulle snart svänga in i korsningen till farmors gata, från korsningen till farmors hus är det en sisådär 50 meter raksträcka. När jag svänger in tittar jag såklart mot farmors hus och jag ser jag en kvinna i rosa jacka och långt krulligt hår, och jag kan inte riktigt tro på vad jag ser, jag vågar helt enkelt inte lita på mina ögon, så jag trampar lite snabbare för att komma närmare och jag ser då att  DET ÄR MIN MAMMA! Hon har kommit tillbaka för att hämta mig!!! Hon älskar mig! För när jag var där nere själv så  hände det att tvivlade på om hon gjorde det, barn kan vara elaka utan att mena det, flera gånger hörde jag , Din mamma älskar inte dig, hon hade inte lämnat dig här om hon hade älskat dig, så jag var nog  världens lyckligaste unge i just denna stund. Jag cyklade fram och kramade om henne, kände hennes doft, hon doftade mamma, hon kändes som mamma, hon höll om mig som mamma. Jag borrade in mitt ansikte i hennes hals och luktade, andades och pussade på henne, nu kändes det tryggt igen, nu kändes det bra igen och jag kände mig hemma. Jag kommer ihåg att när hon skulle gå på toaletten brukade jag sitta utanför och prata med henne eftersom jag var livrädd  för att hon skulle försvinna och att jag skulle förlora henne igen. Det fick bara inte hända.

En dag när hon skulle ut på ärenden för att fixa pass, satt vi hemma hos mormor. Mamma gjorde sig i ordning och var på väg ut. Jag ville följa med men jag fick inte det. När hon hade gått ut satt jag i fönstret och tittade efter henne, tänkte att tänk om jag aldrig mer ser henne igen, plötsligt började varningssirenerna tjuta och alla behövde ta skydd. Just där och då blev jag livrädd, jag blev rädd att mamma skulle dö och att jag skulle förlora henne, jag var rädd för att hon inte skulle hinna ta skydd och att hon skulle dö.  Jag var 6 år gammal och jag tycker aldrig att ett barn ska behöva känna eller tänka så, jag tror att jag aldrig har varit så rädd för något i mitt liv så som jag varit rädd att förlora min mamma. Bara någon dag innan mamma hade återvänt hade en kompis till mig omkommit när en granat hade exploderat längre ner på gatan. Han var 9 år gammal. Lämnade sin lillasyster, mamma och pappa, han omkom på plats tillsammans med sin farmor….

Jag såg verkligen fram emot att flytta till Sverige, jag hade hört så mycket gott om det landet. Det bästa var att barn kunde lämna cyklar och leksaker ute i sandlådorna och att ingen skulle röra dom, jag tänkte då som 6 åring att Sverige verkar vara ett bra land, där vill jag bo. Och så blev det J

Nu ska jag återberätta samma historia fast ur mammas perspektiv

Kriget bröt ut och mamma var i Sverige jag var hos mina farföräldrar och mamma visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde varken stanna kvar i Sverige eller åka ner till Bosnien och hämta mig, eftersom alla vägar till Bosnien var avstänga. Landet var i Kaos, människor dog och man var helt enkelt i chocktillstånd. Hjärnan kunde inte acceptera att vårat vackra land var i krig. Hur länge kommer kriget att pågå, vad kommer att hända, och när kommer man kunna åka ner? Vågar hon vänta lite till och se vad som händer? Det kanske lugnar ner sig? Tänk om det blir värre och jag missar chansen att hämta hit min dotter tänkte mamma. Hon kunde inte längre bo hos sin mammas kompis, hon hade inte ett heltidsjobb och kunde inte bidra med ekonomiska hjälpmedel, det kändes helt enkelt inte rätt för mamma att bo kvar där.

Det började komma mer och mer flyktingar till Sverige, så mamma gick till polisen för att anmäla sig som flykting och få en plats på en flyktingförläggning. Polisen ville då att mamma skulle lämna ifrån sig sitt pass, hon skulle få tillbaka det efter 2 år igen. De förklarade att om hon anmäler sig som flykting och lämnar landet, har hon ingen rätt att komma tillbaka till Sverige de nästkommande 2 åren. För mamma var detta helt oacceptabelt. Hon kunde inte lämna ifrån sig passet, det skulle betyda att hon inte skulle kunna åka och hämta mig, i hennes värld fanns bara ett beslut och det var att åka ner till Bosnien och hämta mig. Mamma lämnade polisstationen och åkte hem, hon började planera en resa ner till Bosnien. Hon var redan sjuk av oro och saknade sitt barn så mycket att det gjorde ont. Bara tanken på hennes barn fick hennes hjärta att blöda. Alla människor runtomkring tyckte att det hon var vansinnig som skulle åka ner till ett land i krig. De sa att hennes barn är tryggt hos sina farföräldrar och att ingenting skulle att hända mig. Men mamma ville bara ha mig hos sig, det var hennes enda alternativ, oavsett vart någonstans vi var.

Via kontakter lyckades mamma ordna en resa ner till Bosnien. Resan tog 5 dagar, dom var tvungna att åka massa olika omvägar. Mamma kom hem till mormor på dag 6. Jag var hos min farmor och mamma trodde att jag var i skolan, men skolan hade varit stängd på grund av att staden hade bombaredrats. Mamma träffade min lärare och berättade för henne att jag skulle sluta skolan där, att hon planerade att ta med mig till Sverige. Läraren hade sagt till mamma att hon gjorde helt rätt i det, hon hade berättat för mamma hur situationen egentligen var där nere Sen gick mamma till farmor, men vi var inte hemma, farfar visste inte var vi var, så mamma stod utanför huset och hade ingen aning om vart hon nu skulle ta vägen, hon var omtumlad av resan och samtalet med min lärare. Hon ville bara träffa sitt barn. Bakom hörnet dök det upp en flicka på en cykel och det tog några sekunder för mamma att förstå att den flickan var hennes dotter. Mamma kramade om mig hårt, pussade på mig och grät, och hon skulle aldrig släppa taget o mig, aldrig någonsin oavsett vad!

Mamma Fixade pass åt mig, och tog mig till Sverige. Jag är så otroligt tacksam över det, över att jag har fått möjligheten att bo i ett så bra land som Sverige, där man har alla möjligheter i värden, man kan göra precis vad man vill. Varje gång jag åker till Bosnien och ser hur korrupt allting är och hur svårt människor har det blir jag bara ännu mer tacksam över att jag inte bor där, jag uppskattar mitt liv så himla mycket, tänk att jag hade den turen att komma bort därifrån, och det är allt tack vare min mamma, det är alltid mamma som har stått vid min sida och hjälpt mig och kämpat med mig.  Hon är min allra bästa vän och kommer alltid att vara det.

Älskar dig så otroligt mycket mamma, finns inga ord som kan beskriva min kärlek och tacksamhet till dig.