Dagen efter

Det var tisdag morgon, jag hade sovit väldigt gott hemma hos pappa. Han bodde i en lägenhet på nedre botten i ett hus. I vanliga fall var jag väldigt rädd av mig men jag sov gott hela natten. Jag gick upp, duchsde, åt frukost och diskade efter mig. Jag fick intrycket av att han var väldigt ordningsam av sig. Var han det? Jag bäddade sängen, tog 2 limpor Röda Marlboro och låste efter mig. Jag knackade på hos hyresvärden och gav henne nyckeln. Dagen innan hade pappa visat mig vart bussen mot stan gick så jag gick dit. Jag såg en bar på vägen till bussen och undrade om han brukade vara på den ofta. Jag ville gå in, ta en drink och fråga, men det kändes som att jag snokade då, så jag fortsatte gå. Han berättade för mig att han undvek att prata för mycket med folk i närheten, jag fick intrycket av att han var lite privat av sig.

På bussen ner satte sig en äldre dam bredvid mig, vi började prata och hon märkte direkt att jag inte var därifrån. Efter 10 minuter ville hon gifta bort sin son med mig, hon var väldigt rolig och vi satt och skojade resterande 5-10 minuterna dom återstod av resan. Jag gick till bussterminalen och tog en buss till Zadar. På kvällen gick jag ut med mina vänner och gjorde precis som han hade sagt, hade kul för pengarna. Alla var nyfikna och ville veta hur det hade gått och hur han var.

Han var snäll mot mig, det minns jag även från barndomen också när han hade varit hemma från båten, han var snäll då också. Som barn så fick jag en del stryk, det var väldigt vanligt på den tiden att man fick det. Men jag kan inte ens komma ihåg att han någonsin ens skällde på mig. En gång blev han arg på mig, jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort men jag var extremt busig och påhittig som barn. Straffet var då att vi bara skulle vara hemma,och det var hemskt. Det är den enda gången jag kommer ihåg att han hade varit ”dum” mot mig när jag var barn. Han var väldigt generös och hade bra klädsmak, han var väldigt välvårdad också. Jag berättade allt för mina vänner och dom alla satt och lyssnade spänt medans jag berättade. Jag märkte att dom verkligen var glada för min skull. Jag var så himla glad och såg fram emot nästa gång vi skulle ses. Nu hade vi varandras telefonnummer och kunde ringa och smsa. Det kändes som att jag hade vunnit på lotto. Jag skulle få lära känna honom och träffa honom. Han skulle ju aldrig någonsin kunna ta min låtsaspappas plats i mitt hjärta eftersom det är han som har varit vid min sida sedan jag var 7 år gammal, och det är han som har gått igenom alla upp och nedgångar med mig och mamma. Men jag var glad för att jag kände att jag hade fått tillbaka en pusselbit som så länge hade varit försvunnen.