Året var 2001. Jag gick i andra ring på gymnasiet och hade återfått kontakten med min pappa. Alla mina vänner i Kroatien och familj visste nu om det. Ingen av mina vänner i Sverige visste om det eftersom Facebook inte hade grundats och sociala medier inte var lika stort som det är idag, så nyheter kunde inte sprida sig lika snabbt som dom gör idag.
Pappa och jag hördes lite via sms men vi sågs inte mer den sommaren, ett par dagar efter att jag hade kommit tillbaka från Rijeka åkte jag vidare till Bosnien för att hälsa på min farmor och faster som bodde där. Jag hade inte träffat dom på ett par år. Jag gissar på att det var ca 3 år.
Jag hoppades att eftersom vi nu hade fått kontakt så skulle vi kunna åka till Bosnien tillsammans någon sommar när han var ledig och hälsa på pappas syster och mamma. Dom hade inte hört något ifrån honom sedan han åkte därifrån sista gången, någon gång 1991-1992. Det var många år av tystnad från hans sida inte bara för mig utan alla i hans familj.
När jag berättade för dom att jag hade träffat honom och att han mådde bra så blev dom såklart väldigt glada. Dom ville också så gärna träffa honom. Speciellt min faster, hon saknade sin bror enormt mycket. Farmor var lite knäpp, hon frågade först ut om honom sedan förbannade hon honom. Jag gissar på att hon gjorde det eftersom hon var ledsen över att han varken hade ringt eller hälsat på henne på över 10 år. Dom ville ha hans nummer och jag vågade inte lämna ut det, jag kommer ihåg att jag ringde och frågade om det var okej innan jag gjorde det. Han sa att det var okej, att jag fick göra det om jag ville. Så det kändes inte riktigt som att han ville men han gjorde det ändå. Antingen för att inte sätta mig i en jobbig situation eller så ville han innerst inne faktiskt höra av sin familj.
När jag kom hem till Sverige berättade jag den goda nyheten för alla mina vänner. Dom var alla väldigt glada för min skull eftersom dom visste hur vår relation hade sett ut. Jag var inte bara glad, jag kände mig på något även stolt. Inte över honom utan över att han fanns i mitt liv nu. Jag längtade väldigt mycket efter att få träffa honom igen, spendera mer tid med honom och lära känna honom på riktigt. Inte via telefon och sms utan jag såg fram emot att få lära känna honom på riktigt, se hans kroppsspråk, hans ansiktsuttryck, rörelser, jag ville lära känna honom och veta vilka vanor han hade, jag ville allt det för jag ville veta hur mycket gemensamt vi egentligen hade. Hur lika vi egentligen var. Omedvetet tror jag att jag ville lära känna mig själv också bättre genom att lära känna honom. För jag tror inte att jag någonsin riktigt gett mig själv chansen till att göra det. Till att lära känna mig själv bara som jag är.
Jag hade omedvetet även genom hans frånvaro byggt upp en försvarsmekanism inom mig. Och den innebar att jag absolut inte fick bli sårad. Av någon. Så istället sårade jag andra, det är absolut ingenting som jag är stolt över idag men jag är däremot väldigt glad att jag har kommit till insikt och slutat med det. Mest rädd var jag när jag träffade någon kille som jag var intresserad av, i början av relationen var jag väldigt kär och allt var bra men så fort det började bli lite allvarligt så gjorde jag något för att sabba det eftersom jag var rädd för var att bli lämnad. Så jag valde att förstöra eller lämna det istället, på det sättet skyddade jag mig själv. Jag gjorde precis som jag själv ville så länge jag mådde bra av det.
Mina nära vänner har jag också sårat och det är heller inget som jag är stolt över. Dom har alla varit väldigt förlåtande och jag uppskattar dom alla enormt mycket idag, jag är glad över att jag har fått ha kvar dom i mitt liv.
Det är sant som dom säger, att man lär sig så länge man lever. Jag har aldrig vågat lära känna mig själv, gå in på djupet, jag har varit där och pillat lite och inte riktigt tyckt om det jag sett, så då har jag slutat. Jag kan inte riktigt förklara det, men det jag vill komma till är att nu har jag börjat gå in mer på djupet av mig själv och insett att det inte är så dåligt som jag ofta trott. Det finns faktiskt en hel del bra saker där. Och det är något som gör mig riktigt glad…. Jag har förstått att det är för att jag på grund att hans frånvaro känt att jag inte är lika mycket värd att älska, men inser nu att det är fel. Att jag inte borde ha tänkt så. Och jag tror att jag inte är den enda som har känt så, att det finns många andra som känner så där ute. Och jag hoppas att även dom en vacker dag kommer att förstå att dom är värda att älskas. Och att dom är bra. Lika mycket som jag hoppas på att föräldrar ska ta ansvar och finnas där för sina barn, för gör dom det så kommer barnen inte känna så som jag gjorde, dom kommer växa upp tryggare och må bättre. Dom kommer helt enkelt att vara lyckligare…
Senaste kommentarer