Livet

Idag är det ett år sedan du dog.
Det var en torsdag 2 juni 2016. Du gick bort på kvällen runt 22 tiden i din säng i Kroatien. Jag var hemma med min familj i Sverige, Hade inte ens en aning om att du var sjuk. Jag borde ha reagerat på att något var fel eftersom jag månaderna innan du gick bort tänkte på dig nästan varje dag. Jag undrade varför jag tänkte så mycket på dig helt plötsligt. Jag började fundera på att ringa dig, men jag kunde inte bestämma mig, jag gick och velade för jag var rädd att det skulle bli som innan. Jag vågade inte ta risken. David ville träffa dig också. Jag har två barn nu, skulle dom få träffa dig? Det var så mycket jag funderade på, tiden gick och det blev för sent.

Jag blir så arg på dig! Hur kunde du gå och dö utan att ringa till ditt enda barn och berätta att du var sjuk? Du har gett mig så mycket smärta i livet och jag vill inte bära på den mer, jag tycker inte att jag har förtjänat det, vad fan har jag gjort dig för att förtjäna det? Jag ville bara att du skulle ringa ibland och fråga hur jag mår.

Varför ringde du inte när du blev sjuk? Jag hade kommit ner direkt. Även om jag kanske inte kunnat göra något så hade jag kunnat sitta med dig, prata med dig och lära känna dig. Hade visat videos och bilder på barnen, hade berättat om mitt liv och frågat dig om ditt. Men nu är det för sent, du är borta, du har inte längre ont, jag är kvar med all smärta och alla frågor och jag måste lära mig att leva med det. Och det kommer ta tid jag vet inte hur lång eller kort men det är så det är och det finns inget jag kan göra åt saken, det är något som irriterar mig väldigt mycket eftersom jag fixar saker som behöver fixas och detta går inte att fixa….