Livet

Jag sov kanske 1,5h totalt natten mellan torsdag och fredag. Jag vaknade hela tiden. Klockan ringde 05.30, jag gick upp, duschade, gjorde mig iordning och tog mig ner till bussen. . Morgonpromenaden ner till busshållplatsen var verkligen mysig, solen höll på att gå upp och dagen höll på att vakna till liv. Jag gick helt ensam till busshållplatsen utan att träffa på en enda människa. Det var bara jag mina tankar och vägen.

Jag satt ute på däck på färjan in till stan och den var i princip tom. På fätjeterminalen i Zadar mötte jag upp Marina och vi handlade lite frukost, tog en kaffe och åkte. Vi lyssnade på Backstreet Boys och sjöng för full hals. Vägen upp tog ca 3h och vi pratade, sjöng och skrattade. Jag älskar verkligen Marina, hon är en fantastisk vän och jag saknar henne väldigt mycket under året eftersom hon bor på Irland.

När vi började närma oss Rijeka frågade hon mig vart vi skulle börja. Jag hade inte ens tänkt den tanken, jag var bara inställd på att vi skulle till Rijeka men inte hur och vilken ordning  vi skulle gå till väga.

Jag svarade ehh, vi tar kyrkogården först. Jag hade sett på en karta över området han bodde på att det låg nära kyrkogården. Så fort vi närmade oss adressen han bodde på kom det upp en skylt som visade vart kyrkogården låg. När vi svängde upp mot kyrkogården såg jag en liten del av den och visste på en gång att där ligger hans grav, bland gravarna vi precis hade åkt förbi.

När vi kom upp gick vi till informationsdisken, jag berättade vem jag sökte och när han begravdes och han visade oss vart graven låg. Han hade inte behövt för jag hade hittat själv direkt. Det låg precis på den plats jag såg från bilen.

Vaktmästaren åkte iväg i sin lilla golfbil, Marina frågade om jag ville vara ensam en stund och det ville jag,så hon gick lite längre bort och lämnade mig i fred.

Tårarna kom direkt, så fort jag såg graven. Det är en väldigt enkel grav, utan sten eller gräs, han ligger begravd i bara jord, en kista såklart men övre delen av gravplatsen består bara av röd jord, han ligger på en del av kyrkogården där personer som inte har några anhöriga ligger. I Kroatien är det väldigt dyrt med begravningar och hans finansierades av staden Rijeka. Så underhåll på dessa platser är inte prioriterad.

Jag satte mig ned på knän på graven och la den vita rosen som jag köpt till honom  framför mig. Det låg en plastblomma där som min faster köpte när hon hälsade på i höstas.

Jorden jag satt på var så varm att den brände mina smalben så jag tog pappret från blomman och satte det som ett litet skydd mellan min hud och den varma jorden.

Jag satt där på knä på gravplatsen och grät, jag var ledsen. Det är på riktigt. Han är död. Jag fick verkligen en bekräftelse på det när jag såg gravplatsen. Jag lät mig själv gråta klart och sen satt jag tyst en stund och bara var. Medans jag satt där kände jag ett lugn skölja över mig, jag kände hur jag kände mer välbehag i kroppen än ilska. Det var kändes liksom fel att vara arg av någon anledning.

Jag började tala till honom efter en stund, jag började på Svenska men ändrade snabbt språk då jag var rädd att han inte skulle förstå.
Jag berättade att jag var besviken på honom och jag frågade vad jag hade gjort honom för att han skulle exkludera mig ur sitt liv, exkludera alla men framförallt mig, jag som förälder skulle aldrig kunna strunta i mina barn. Jag berättade att jag var sårad och att han var min idol när jag var liten, att jag älskade honom väldigt mycket när jag var barn.
Jag berättade att jag har två pojkar, deras namn och ålder. Och att han verkligen har gått miste om något i livet. Jag sa att jag hoppas att han inte lider längre och att jag hoppas att han är på en bra plats nu där han har funnit frid och där all hans smärta är borta.
Det kändes skönt att få det sagt, det kändes bättre än vad jag hade trott att det skulle göra. Jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle kännas, och vad exakt jag skulle säga. Men jag sa det som jag kände där och då. Så ni som känner mig, var snälla och fråga inte mig om jag sa si och så för då kanske jag börjar fundera på ännu fler saker jag borde sagt som jag inte sa.

Jag lekte lite med jorden vid graven, kände mig på något sätt så nära honom men ändå så långt bort. Men det kändes okej ändå. Jag ritade ett hjärta i jorden och sedan hällde jag vatten över det. Jag sa att jag inte visste när jag skulle komma tillbaka igen. Så satt jag en liten stund till och sedan kände jag mig klar. Klockan var runt 13.15 och solen stod som högst och brände ordentligt.

Jag tog ett par bilder med min mobil och hämtade Marina, jag sa att jag var klar och att vi kunde gå, vi satte oss i bilen och där satt vi en liten stund så att jag kunde smälta och sortera känslorna…

Jag kan säga att jag är glad över att jag besökte hans grav, det hjälpte mig en hel del. Det var läskigt och jag visste inte hur jag skulle må efteråt och hur jag skulle känna när jag väl var där. Men det kändes bara rätt…

Kyrkogården ligger högt upp i bergen I Rijeka och området där är så lugnt och fint, man har en väldigt fin utsikt mot havet också.