Denna bild och dessa ord har väldigt många gånger rört sig i huvudet på mig. Fått mig att känna så mycket blandade känslor. Jag har varit hoppfull ledsen och besviken, och väldigt ofta arg…
Jag väntade på att han skulle ringa, han var den vuxne, han var föräldern. Varför skulle jag hela tiden behöva jaga honom, jag hade hela mitt liv jagat honom och jag kände att det var dags för mig att sluta med det, han visste vart jag fanns och han visste hur han kunde få tag på mig om han ville. Varför var det så himla svårt för honom att bara ta upp mobilen och ringa? Fråga hur jag mår? Visa att han bryr sig? Var det för mycket begärt av ett barn från sin förälder? I mina ögon, absolut inte.
Jag var ledsen över att han inte hörde av sig så ofta, så till slut tänkte jag att jag kommer inte att ringa honom heller, jag är trött på att försöka så mycket. Jag är trött på att jag hela tiden ska anstränga mig. Nu såhär i efterhand tänkte jag att jag kanske borde ha varit nöjd med den lilla kontakten vi hade. Sms 1-2gånger per år och samtal 1-2 gånger per år. Hade jag för höga förväntningar kanske? Jag tror ofta det. Är det mitt fel att det blev som det blev, var jag för envis? Ville jag för mycket? Jag tänker väldigt ofta på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Jag spelar ofta upp olika scenarion i huvudet om hur det kubde ha varit om jag bara hade varit mer nöjd, kanske hade slutet sett annorlunda ut då än nu…
Senaste kommentarer