Livet

Jag är just nu i Kroatien och det känns annorlunda, såklart är det superskönt att få spendera kvalitetstid med familj men det som spökar är att jag alltid brukar tänka på min pappa när jag är här eftersom han faktiskt bodde här, såklart tänker jag på honom nu också. Men det känns väldigt annorlunda och tomt den här gången och det är en känsla som gör mig väldigt ledsen,

jag tycker inte om att känna mig tom inombords. Jag har alltid tidigare när jag varit här haft möjligheten att söka upp honom och nu finns inte den möjligheten  längre. Jag vet att jag inte borde känna någon ånger över att jag inte gjorde det men jag gör det, jag känner en stark känsla av ånger över att jag varit här så många gånger men inte sökt upp honom och försökt bygga en relation. Nu har jag möjligheten att besöka hans grav. Det är en tanke som jag länge har tänkt på men den känns samtidigt väldigt läskig och främmande, jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera och känna när jag kommer dit.  Alla jag pratat med säger att jag kommer må bättre efter att ha besökt graven. Att jag kommer att få mer ro och att jag då verkligen kommer att förstå att han på riktigt är död. Jag vet att han är död men samtidigt så känns det overkligt, ungefär som en bluff… Jag tror hela tiden att jag kommer att få ett samtal där personen på andra linjen säger att allt är ett misstag… Men jag vet att det inte är så.

Trots att han varit frånvarande i princip hela mitt liv så är det ändå svårt att ta in att vi aldrig mer kommer prata. En sak jag lärt mig i allt detta är att man inte ska vänta, funderar man på något ska man bara göra det, livet är för kort för att man ska vänta eller lämna något åt slumpen…