Livet

När pappa gick bort fick jag veta att det fanns en man som kände honom, som visste om att pappa var sjuk. Jag ville så gärna komma i kontakt med honom. En kväll när jag promenerade så sa min kusin att vi precis hade passerat honom, så jag gick tillbaka med min kusin och hälsade. Han  frågade hur det var med mig, och mamma, hur länge jag skulle stanna och om jag hade någon kontakt med pappa, jag tittade förvånat på honom, blev nästan lite stött och sa men du vet ju om att han är död. Både mannen och hans fru blev förvånade och han sa att han inte hade någon aning om det. Jag frågade honom om han visste att pappa var sjuk och han sa att han bara visste att han hade brutit armen, att han inte hade någon aning om att han var sjuk. Jag frågade om vi kunde ta en promenad och han svarade självklart. Vi gick och han beklagade sorgen. Han berättade att han hade skällt på honom för att att han inte ringde mig, jag frågade vad han brukade säga till sitt försvar men han satt tydligen bara tyst…
Han sa att pappa älskade mig väldigt mycket och att han talade så gott om mig. Jag kunde inte hejda tårarna, dom bara rann ner för kinderna… Den här mannen berättade precis som alla andra att min pappa var en väldigt speciell person, och envis som bara den, att när han bestämde sig för något så fanns det ingen i hela världen som kunde få honom på andra tankar. Han sa också precis som alla andra att han hade ett stort hjärta och att han var en väldigt bra vän och människa. Han var bra mot alla förutom mot sin familj….

Jag frågade vilken typ av musik han tyckte om, han log ett stort leende och jag såg hur han mindes. Han sa att han gillade all typ av musik men att om han mindes rätt gillade rock.

Jag fick inte reda på något nytt om honom., det gjorde mig ledsen, det känns verkligen som att alla dörrar som handlar om honom är stängda och det är så sjukt frustrerande då jag är en väldigt nyfiken person och jag vet att jag kanske bara borde lägga ner med att söka information om honom men jag kan inte. Det är något som är starkare än mig… Jag vill veta hur hans sista år var, hur han var, jag vill veta vad han var för sjuk. Jag vill egentligen veta så mycket som möjligt….

Vi skildes i alla fall  åt och jag var på väg hem. Men jag satte mig ned för att ringa mamma, jag var ledsen. Precis så kom Dženi från Sverige och hon såg att jag var ledsen. Hon kramade mig och det brast. Hon höll om mig hårt medans jag satt och grät ut i hennes famn. Vi satt där och grät och pratade och jag var så glad att just hon kom där och då.
Det var så skönt att få gråta ut och få ut känslorna, bara låta det rinna av mig.

Dženi hörde av sig dagen efter för att se hur det var med mig, hon skrev ett så finns sms till till mig att jag fortfarande blir tårögd varje gång jag läser det.

”De skorna du går i klämmer och det gör ont. Snart har de töjts och du kommer kunna gå vanligt , eller så kommer de fortsätta klämma, men du lär gå i dem, så att det inte gör ont mer. Öva gå min vän , öva. För en gång i livet ska man väl kunna dansa också . Stor kram på dig ❤”

Det var så fint skrivet av henne, och det är ju så sant. Det gör verkligen så fruktansvärt ont och jag vill inte längre bära på denna smärta. Jag orkar inte. Den försvinner lite då och då men den kommer alltid tillbaka och jag önskar att den inte kom tillbaka.