Livet

Jag är i Bosnien. Känslorna är ofta blandade och väldigt osorterade när jag är här, allt är huller om buller och jag känner en stress och oro inom mig. Allt är så nära men ännu längre bort. Jag är här men här är inte hemma, här känns som ett annat liv långt långt bort. Jag promenerade på farmors gata med Léon och han vägrade vända hem, så han gick och gick och jag följde efter honom. Plötsligt stod jag framför huset jag växte upp i. Jag stod och tittade på det och mindes min barndom, jag mindes när jag satt ute på balkongen med mamma och hon satt och lärde mig räkna matte, jag var någonstans i Evans ålder. Jag kommer också ihåg att mitt emot vårt hus fanns ett bageri, dit brukade jag springa över för att köpa en varm fralla, så mamma kunde bre på smör och sylt på den till mig. Än idag när jag äter varmt bröd med smör på så tas jag direkt tillbaka till min barndom. Jag minns också att jag hade hittat svart målarfärg och målat på husfasaden.

Evan hade redan innan vi åkte ner sagt att han ville se vart jag växte upp, vart jag gick på dagis och vart jag gick i skolan. Så vi började hos min faster, i farmors gamla hus, där berättade jag att jag brukade spendera mycket tid, att jag lärde mig att cykla på den gatan. Evan lånade min kusins barns cykel och cyklade runt där precis som jag gjorde i hans ålder. Det var faktiskt lite coolt att få se det. Sedan gick vi till min skola och jag visade honom mitt klassrum och skolgården. Till sist så gick vi till mitt gamla dagis och där satt vi och tittade på när två hundvalpar lekte. Det kändes bra att kunna visa honom allt detta och det känns kul när han frågar också. Han ställer också en del frågor om kriget, speciellt när han ser hus där fasaderna visar krigets spår. Jag förklarar så mycket jag kan för honom men frågorna tar aldrig slut 🙂

Imorse när vi vaknade sa jag till Evan att vi skulle gå till huset där jag bodde, han tog på sig skorna och vi fick dit. Grinden var stängd men jag kände att jag var tvungen att gå in. Så jag öppnade och gick in, jag hade aldrig vågat gå in om inte Evan hade varit där och hållit mig i handen. Vi gick där inne på gården och allt kändes så mycket mindre, så mycket äldre, så förfallet. Det kändes så främmande. Vi gick upp för trappen till terrassen, jag tänkte på hur jag hade målat på fasaden med svart målarfärg, jag ville visa Evan vart. Gissa om jag blev förvånad när jag såg att mitt konstverk var kvar där… Men jag blev glad och Evan tyckte det var coolt.