Livet

När jag var liten, innan mamma och pappa separerade brukade vi åka till Kroatien på semester. Eftersom pappa var sjöman och hans bas eller vad man nu kan kalla det var i Kroatien bodde vi med honom på båten i hans hytt när båten var i hamn. Jag kommer specifikt ihåg en sommar, jag tror att det kanske var sista sommaren vi tre var på semester ihop, men jag var liten och är inte helt säker, men nästan 🙂

Vi bodde som sagt på fartyget. Han jobbade på såna stora lastfartyg, jag tror han hade hand om motorerna i maskinrummet men jag vet faktiskt inte. fartyget var högt, nedre delen var röd/orange och övre delen var svart, jag tyckte det var riktigt häftigt. Det fanns en kock som lagade mat till besättningen också.

Pappa hade en blå arbetsdräkt i en del om jag minns det rätt, som en onepiece, den var mörkblå och full av svarta fläckar, upptill fanns det en krage som det gör på skjortor och knappar i mitten. Den hängde på en krok i hytten som var väldigt liten, hytten bestod av en liten tv, bord, stol och en våningssäng. Vi bodde i hytten alla tre. Jag älskade att semestra med familjen. Vi solade, badade och spenderade tid tillsammans, och det var något vi sällan gjorde tillsammans eftersom vi inte hade den möjligheten pga pappas jobb. Han kunde vara borta månader i sträck, för att komma hem ett litet tag och sedan vara bortrest ännu längre.

Den sommaren spenderades på ön Mali Losinj som ligger en liten bit utanför norra Kroatiens kust, i närheten av Pula och Rijeka. Kristallklart hav och väldigt mysigt. Jag känner att jag vill åka dit igen, samtidigt vet jag att det kommer att se helt annorlunda från hur jag minns det och jag vet inte hur jag kommer känna då, om det kommer att påverka mig och i så fall hur?

Tillbaka till sommaren 1989-1991 någonstans , pappa ville lära mig att simma, vi stog på en klippa och han slängde i mig i havet, utan armpuffar eller badring, han tyckte att jag skulle lära mig simma, han hoppade i direkt efter men det var ändå en läskig upplevelse. Varje gång jag ser en klippa som liknar den blir jag påmind om honom och den sommaren…

En kväll skulle vi ut på restaurang och äta middag. Jag var VÄLDIGT envis som barn. Mamma och pappa åt pizza och jag gillade inte det. Jag ville ha pannkakor med smält choklad och nötter. Så dom sa åt mig att åtminstone smaka på pizzan. Jag kände doften av den och tyckte att den doftade så himla gott, smaken var ännu godare än doften men envis som jag var spottade jag ut och sa, ”så, nu har jag smakat, det var inte gott, kan jag få pannkakor nu!” än idag kan jag ibland, men bara ibland känna exakt den doften av pizza och det är nästan så att jag då känner smaken igen. varje gång det händer så blir jag påmind om den kvällen och honom. Varje gång blir jag glad och en känsla av välbehag strömmar genom kroppen. Jag har aldrig efter det känt samma smak av pizza men jag skulle så gärna vilja det.

En annan doft som direkt associeras till pappa är doften på maskinrum på fartyg,jag vet att den är tung och den känns väldigt ohälsosam men jag älskar verkligen den doften, den känns så himla bekant och den får mig alltid att tänka på honom på ett positivt sätt. Den får mig att känna mig nära honom, den får mig att känna mig omfamnad av honom fastän han aldrig någonsin kommer att omfamna mig igen. Jag vet att den doften är det närmaste honom jag någonsin kommer att komma….