När Evan var runt 6 månader åkte vi hem till min gudfar. Vi satt och pratade om allt möjligt och pappa kom då upp på tal. Jag har alltid känt att jag kan och vill prata med honom om min pappa, eftersom dom var bästa vänner när vi bodde i Bosnien så har min gudfar alltid känts nära pappa på något sätt, det är svårt att förklara. Han har alltid haft så många olika historier att berätta om honom och när han pratar har han ett så fint sätt att berätta på, så det blir väldigt lätt att leva sig in i berättelsen.
Medans samtalet flöt på blev jag som jag brukar bli av att prata om honom, ledsen. Ledsen över hur vår relation såg ut och ledsen över att det gjorde ont. Jag ville att han skulle ändra på sig, jag ville att han skulle visa intresse och höra av sig. Min gudfar sa att det bästa för mig vore att försöka acceptera honom sån som han är, att det skulle vara lättare för mig på det sättet. Han talade mycket ur egen erfarenhet och berättade lite om sina erfarenheter som han har haft i livet. Men jag kunde liksom inte bara acceptera det, det gick inte. När man är så inne i det och när man känner som man gör så var det något som kändes omöjligt. Jag tänker nu ganska ofta på det samtalet vi hade hemma hos honom, på hur det hade varit om jag faktiskt hade försökt att acceptera honom som han var. Men jag var sårad och ledsen så att liksom bara rycka på axlarna och säga okej, jag ska ge detta ett försök, jag ska försöka acceptera honom så som han är kändes omöjligt. Jag vet inte ens om jag verkligen gav den tanken en helt ärlig chans. Jag tror inte det. Mina känslor var i vägen och jag är en väldigt känslostyrd person när det kommer till vissa saker. Varför var det så svårt för mig att verkligen försöka? Jag kan inte sluta tänka på hur det hade sett ut om jag hade försökt.
Det är verkligen lätt att vara efterklok. Nu när det är försent så ångrar jag mig väldigt mycket att jag inte ringde, kommer jag nu att leva med denna ånger resten av mitt liv? Hans liv är ju slut och han känner ingenting nu men han lämnade mig med alla dessa känslor och det gör mig arg. Jag tänker att han var en jävla egosit ända in i slutet. Är jag elak som tänker så om en person som inte längre finns? Har jag rätt att vara arg på en person som inte längre finns på denna jord? Jag känner ånger, ilska och skuld, hela tiden. Sedan blir jag arg och tänker att jag bara ska stänga av, men det har jag gjort i princip hela mitt liv och jag känner att jag bara skjuter på det då för varje gång när känslorna till slut bubblar upp till ytan blir det värre, så nu låter jag dom vara uppe och hoppas på att dom snart försvinner. För gott.
Senaste kommentarer