Idag har det gått 3 år sedan du lämnade livet på jorden. Jag var på väg att skriva mig men mig lämnade du för 30 år sedan. Jag har tänkt mycket på dig i dagarna. Och som vanligt har jag undrat hur ditt liv har varit, och varför du tog avstånd från din egen familj och ditt eget barn. Samma gamla vanliga tankar som snurrar runt i huvudet.
Jag försöker som vanligt förstå men det går inte. Jag kan verkligen inte förstå hur man som förälder kan strunta i sitt barn. Man måste helt enkelt ha ett gigantiskt ego. Du måste nog bara ha tänkt på dig själv och gjort det som är lättast för dig själv, det är den enda vettiga förklaringen jag kommer fram till. Vet du, I mina ögon är du ingen man. En man tar ansvar för det barnet han sätter till världen oavsett vad.
Jag trodde i början att jag saknade dig men jag tror att jag hela tiden bara har saknat bilden av dig. Bilden jag själv hade av dig som barn och bilden som andra människor målat åt mig. Jag känner att min egen bild av dig med tiden blir klarare och klarare. Och det är att du helt enkelt var en egotrippad fegis som var spelberoende och att det var hela ditt liv. Ju mer jag tänker på dig och hur du bodde och vad du gjorde så tycker jag bara synd om dig. Hela ditt liv var egentligen väldigt väldigt sorgligt.
Jag är faktiskt mest ledsen över att det tagit mig så många år att förstå att det aldrig var något fel på mig, jag är ledsen över att jag gick runt med mina daddy issiues under så många år. Att jag kände mig osäker och mindre värd, att jag kände att jag inte var värd att älskas. Jag är raka motsatsen till allt det. Jag är värdefull och älskvärd och ditt största misstag i livet var att du inte hade mig i ditt liv. Jag önskar att jag hade vetat allt detta när jag var tonåring och bar på alla dessa känslor inom mig. Jag önskar att alla unga tjejer som har frånvarande pappor kommer till denna insikt fortare än vad jag gjorde. Jag vet att allt sker i sinom tid men detta är verkligen något jag önskar jag hade vetat tidigare.
Så till alla er tjejer med frånvarande pappor. Det är inte ditt fel, sluta anklaga dig själv och sluta undra vad du kan göra för att det ska bli bättre. Det är din pappa som det är fel på! Det är han som är en idiot som Inte inser vilken fantastik dotter han har! Det är han som går miste om dig! Du du är så himla värdefull och du är värd all kärlek i universum. Du får aldrig sluta tro på dig själv för att du är vacker och smart och du måste alltid vara snäll mot dig själv men viktigast och kanske svårast av allt är att du måste älska dig själv för att du duger precis som du är! Och det får du aldrig någonsin glömma ❤️
Senaste kommentarer