Livet

Flyktingförläggningen..
Mamma och pappa separerade. Mamma åkte till Sverige, pappa åkte iväg på jobb med båten.. Jag var kvar i Bosnien med mor och farföräldrar. Mamma skulle inte vara borta så länge, hon skulle jobba någon månad och sedan återvända. Under tiden hon var i Sverige bröt kriget ut och jag var där nere utan mamma och utan pappa. Mamma kom ner så fort hon bara kunde, hon fixade pass och tog med mig till Sverige. Jag kommer att återkomma till det lite senare i ett separat inlägg.

Min första besvikelse av honom var samma dag han gav mig så mycket glädje och hopp…

När vi kom till Sverige bodde vi utanför Örebro, mitt ute i skogen. En liten håla vid namn Hålahult. Ja ni hör ju själva 🙂 Det fanns en väldigt stor byggnad, ett sanatorium, för många år sedan bodde det tuberkulossjuka människor som inte hade det så bra ställt där. Sedan tror jag att det var stängt ett par år och när kriget på Balkan bröt ut öppnades det som en flyktingförläggning.  Runt den stora byggnaden fanns ett par mindre hus och baracker, vi bodde i en av 6 gråa små baracker som hade ställts dit, barackerna bestod av ett kök och vardagsrum på ca 10kvm totalt  och ett sovrum på ca 7-8kvm, samt toalett på kanske 3kvm. Det var lyx eftersom  man inte behövde  dela kök och toalett med andra människor.

Det fanns även en reception där personalen arbetade och receptionen var en egen liten byggnad. Där fanns det telefoner och sjukstuga, När någon ringde och ville prata med någon av oss som bodde där fick de ringa till receptionen . Då bad personalen personen som ringde att ringa tillbaka om ca 30min. Under tiden gick dom och letade efter den som hade fått samtal och man fick gå dit och vänta på att antingen bli uppringd eller ringa själv.

En dag kom en av assistenterna som arbetade där och sa att jag hade ett samtal från utlandet, det var pappa. , Mamma och jag gick dit, pappa hade ringt och skulle snart ringa upp igen. Jag var överlycklig , pappa ringde! Så vi satt och väntade. Och väntade. Och väntade. Jag ville bara att han skulle ringa upp så att jag kunde få prata med honom, fråga när han också skulle komma till Sverige så att vi kunde vara tillsammans , jag ville berätta om hur jag hade det,vad jag gjorde om dagarna och att jag saknade honom. Jag satt och tjatade och frågade Mamma varför ringer han inte, när ska han ringa igen, kan vi ringa honom. Gud stackars mamma, hur  säger man till ett förväntansfullt barn på 7år att pappa kommer inte ringa  idag, vi kan gå nu. För hon visste ju att han inte skulle ringa. Och hur ont gjorde det inte för henne att. se på och inte kunna göra något? Jag försöker liksom relatera och sätta mig in i situationen att det är jag som är förälder och att jag kommer se mitt barn så besviket på grund av den andra föräldern inte tar sitt ansvar. Det gör verkligen ont av bara tanken, som förälder vill man alltid sitt barns bästa, man vill skydda sina barn mot all ondska och smärta, men han gjorde bara motsatsen…  Vi båda satt där, jag ledsen och besviken och hon likaså, men hon gjorde verkligen sitt bästa för  att inte visa det. Mamma sa aldrig något dåligt om pappa inför mig när jag var liten och det är jag tacksam över idag, jag fick ha mina egna åsikter och bygga min egen bild av honom.

Problemet där och då var att jag var ett barn, och jag väntade på hans samtal som aldrig kom, jag blev ledsen och besviken och jag kände mig inte älskad av en person som i mina ögon var en hjälte. Jag var inte viktig nog eller bra nog att älskas av honom och det gjorde så fruktansvärt ont, och det gör  än idag fruktansvärt ont, även fast jag vet att jag inte gjorde något fel och att jag inte kunde påverka så gör det verkligen ont. Jag vet idag att jag är värd att älskas och att jag är viktig men varför var det så svårt för honom att visa det? Varför gör det så ont? Det var han som var förälder, han borde väl ha skyddat mig istället för att ha sårat mig. Varför blir man mest sårad av dom man älskar?

Det var första gången han svek mig och det gjorde ont då och det gör ont nu när jag tänker på det också, men jag vill inte längre bära på denna ilska och smärta inom mig,idag tillåter jag mig själv att känna och vara ledsen, jag tror att jag i längden kommer att må bättre av det. Annars kommer det bara tillbaka hela tiden och varje gång det kommer tillbaka blir det bara värre, det har jag lärt mig. I början  kunde jag prata om honom, först normalt, sen blev jag ledsen, sen gick det över till ilska, men jag pratade om honom, det gick. Till slut blev det så att jag inte ens ville prata om honom eftersom jag blev så pass ledsen att jag direkt började gråta, för det gjorde så jävla ont. Där är jag än idag, men jag vill inte vara det, jag vill kunna minnas honom och prata om honom som vilken annan människa som helst.