Livet

Vi lämnade bilen på parkeringen som tillhör kyrkogården och tog en promenad. Vi gick förbi en bar och jag fick en känsla av att han brukade vara där. Det var en sån riktigt enkel bar där mest äldre män hänger och dricker öl och whiskey. Vi fortsatte att gå och tittade på kartan för att hitta till adressen han bodde på i 14 år och den låg ca 300m ifrån kyrkogården och baren. Vi bestämde oss för att ta en promenad dit och kolla läget, se hur det såg ut. Jag ville se om det verkligen var det stället jag var på när jag var där och hälsade på.

Vi hittade dit utan problem, huset han hyrde lägenheten i såg ut som jag mindes det för 15år sedan. Jag fick verkligen tillbaka alla minnen och känslor från när jag var där. Jag kan i skrivande stund känna glädjen jag kände då.

Jag kom ihåg när vi gick in i hans lägenhet första gången, han visade mig köket, han hade köpt mat och dricka till mig. Jag skulle sova där och han skulle tillbaka till båten. Allt var väldigt städat och i ordning. Även om han bodde väldigt enkelt så var det ordning och reda. Han visade mig vidare till badrummet och där hade han köpt duchcreme till mig, han hade varit i affären och tagit den han tyckte doftade godast, det var palmolive aroma therapy, den röda som doftar jasmin, ros och orchide extrakt. Varje gång jag använder den så tar minnet mig tillbaka till honom. Jag tyckte att det var så omtänksamt av honom att tänka på det.

Han visade mig vardagsrummet och sovrummet. Han hade en del limpor röda marlboro. Han sa att jag kunde ta alla, men jag tog bara en, han hade en del böcker och han berättade att hans favoritförfattare var Paolo Coelho. Han frågade mig om jag hade läst alkemisten, jag svarade att jag inte hade gjort det men att jag hade hört talas om den, han fick mig att lova honom att jag skulle läsa den. Och det var det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Sverige. Det blev genast min favoritbok och det är den än idag.

Sedan läste jag resten av hans böcker också.

Marina frågade mig om vi skulle gå in och fråga efter hyresvärden. Jag vågade inte. Jag hade ingen aning om vem jag skulle möta och vad jag skulle få veta. Vi tittade på huset och gick vidare, jag sa att jag behövde samla mod. Marina sa jag har något som kommer hjälpa dig att samla mod, så tog hon fram riskakor med choklad på och sa här, ta en sån! Jag tog en riskaka, åt upp den och sen öppnade jag grinden och klev in på gården.

Övervåningen såg ut att vara mest inredd, så vi gissade att hyresvärden bodde där. Jag gick först, jag gick upp för trappan och hjärtat bultade. Tänk om dom är på semester? Tänk om dom inte är hemma? Tänk om dom inte vill prata? Jag plingade på, jag mådde illa och var verkligen nervös. Nu fanns inget återvändå.

Kom in skrek en man inifrån. Jag blev helt stel, tyckte han lät så arg. kom in skrek han igen. Jag öppnade dörren och gick in.

Jag möttes av en äldre man som låg i soffan och var helt nyvaken. Han tittade på mig och frågade ”vad för din väg hem till min dörr”
Jag gick fram och skakade hand med honom, jag presenterade mig med mitt namn och berättade att min pappa hade bott hos honom. Han frågade mig, vem är din pappa. Marijan Siklic svarade jag….

Mannen tog sig för munnen och sa, ååhh kära barn, hans liv och öde är en väldigt sorgligt historia…

Okej, han vet något! Jag blev så glad över att han visste något men så rädd för vad jag nu skulle få höra. Jag var ju där för att få svar. Jag visste inte exakt vad jag ville få svar på. Jag ville bara höra något som skulle lugna mig och som skulle göra så att jag slutar känna denna oro inom mig som jag så länge burit på.

Han fortsatte. Din pappa var en så bra människa! En riktigt bra man! Men han förlorade sig själv helt och hållet i tärningen. Han hade stora problem med sitt spelmissbruk de senaste 10 åren speciellt.
Han hade heller aldrig återhämtat sig från det att hans fru hade lämnat honom. Mannen fortsatte att prata, han berättade att han hade försökt vägleda honom och tala honom till rätta.  Men att han var så envis att det var helt lönlöst. Så då hade han istället gått och bråkat med mannen som tagit alla pappas pengar på sitt casino han byggt i källaren, han hade bett honom stänga ner det, men det gjorde han ju såklart inte. Han berättade också att pappa blev tvungen att flytta då han inte hade kunnat betala för sig och lämnat en del skulder efter sig. Han berättade att pappa fick besök av både vänner och ovänner och att han hade en del oärliga människor runtom sig. Han berättade att pappa alltid hade varit ärlig och korrekt och att han inte hade något dåligt att säga om honom. Han berättade även att han hade prostatacancer.

Jag stod och lyssnade på den här mannen medans han berättade allt och tårarna rann nedför kinderna. Men jag behövde höra allt. Nu kände jag ännu mindre ilska. Jag kände att jag förstod. Att en hel del pusselbitar hade fallit på plats. Det är ett stort pussel, många pusselbitar saknas men jag kunde nu se bilden ändå. Innan detta besök hade jag bara kanterna på plats.

Efter detta besök gick vi till den där baren vid parkeringen på kyrkogården. Jag tog en öl. Satt och tittade, och tänkte, smälte allt jag precis fått veta. Jag samlade till mig mer mod och frågade servitrisen om hon visste vem pappa var, jag visade henne en bild. Hon visste direkt, hon berättade att pappa var där någon gång och att hennes pappa kände min, att dom hade jobbat på båten tillsammans. Men de båda hade blivit arbetslösa då bolaget gått i konkurs och pappa väntade på att åka på en ny rutt med ett annat bolag. Han skulle då hjälpa hennes pappa på båten så fort han själv hade fått plats. Men de hörde aldrig något mer från pappa. Jag förklarade varför. Hon berättade att han brukade vara en sportbar och förklarade vart den låg. Ca 300m åt andra hållet från denna bar. Tänk att hela hans liv kretsade på en radie av inte ens en km.( förutom jobbet) Han levde där, han gamblade där och nu ligger han begravd där. I 14år till. Om 14 år kommer dom att gräva upp graven för att göra plats åt någon annan som ska ligga där… Vad som kommer att hända med hans innehåll i kistan vet jag inte…. Hur ofta jag kommer att ha möjlighet att hälsa på under dessa 14år vet jag inte heller… Hur jag kommer att känna om 14år vet jag inte heller… Men just nu efter denna resa känns det bättre och jag är glad över att jag åkte.