När jag födde Evan väcktes massa känslor inom mig. Jag hade ingen aning att man kunde känna så mycket på en och samma gång. Känslor och rädslor.
Jag fortsatte hoppas att han skulle ringa. Att han var nyfiken på mitt barn. Samtidigt blev jag ännu mera arg över hur han var mot mig. Jag var så ledsen över vår relation. Jag var rädd över att han skulle ringa, vilja träffas. Och jag var rädd över att han skulle såra även mitt barn längre fram i tiden. Jag var rädd men jag ville ändå ha honom i mitt liv.
Nu när jag själv hade blivit förälder försökte jag verkligen förstå mig på honom men jag kunde nu ännu mindre förstå mig på honom. Nu var jag övertygad om att han inte älskade mig, för älskar man sitt barn så vill man vara med den, man vill inte missa något i dennes liv. Jag tex känner en enorm stolthet och ära över att få sitta vid första parketten i mina barns liv och se deras utveckling. Det finns ju ingenting i livet som slår det eller ens kommer i närheten av det. Hur kan man inte vilja vara en del av det? Jag var ledsen och sårad ett tag men jag gick tillbaka till att vara arg, det var så mycket lättare. När jag var arg så kunde jag stänga av och då kände jag inget, ilskan var som en mur runt mina känslor och den lät dom inte passerade skyddade mig från att vara ledsen.
Jag har alltid haft relativt lätt att prata om min pappa, berätta om vår relation och mina tankar och känslor kring den men på senare år har jag inte ens velat prata om honom. Så fort jag började prata om honom så började jag gråta eftersom det gjorde så ont och jag inte kunde förstå mig på honom. Jag jag ville inte gråta på grund av honom. Jag ville inte tillåta mig själv att må dåligt och vara ledsen på grund av honom. Det var lättare att inte prata om honom för då slapp jag alla dessa känslor som jag inte kunde hantera, som jag än idag inte kan hantera för jag gråter fortfarande så fort jag börjar prata om honom. Varje inlägg jag skriver så gråter jag samtidigt, men jag kan skriva mycket mer än vad jag kan prata om det och jag hoppas att skrivandet kommer att hjälpa mig att bearbeta sorgen…
Senaste kommentarer