Livet

Jag ska åka till Rijeka imorgon med en väldigt nära vän till mig. Tanken var att jag och David skulle åka men pga barnen så var det inte den bästa lösningen. Kommer dock sakna honom vid min sida imorgon.Jag tar färjan från ön som går 07.00 och hon hämtar upp mig i Zadar vid terminalen och så åker vi.

Idag har jag varit smått illamående och nervös hela dagen. Jag ska ju besöka graven och åka dit han bodde. Jag ska åka tillbaka dit han bodde när jag var där och hälsade på honom för ca 15 år sedan. Tänk vad fort dessa 15 år har gått när jag tänker efter,det är faktiskt lite skrämmande…

Jag har ingen aning om vad jag kan förvänta mig känslomässigt, jag har ingen aning om hur jag kommer reagera när jag ser graven. Han är begravd på en del av kyrkogården där människor utan anhöriga ligger begravda. När han gick bort låg han på bårhuset i ca 3 veckor, dom letade efter anhöriga men kunde inte hitta någon så staten stod för begravningen.

Jag har under hela tiden han varit frånvarande någonstans djupt inombords i smyg hoppats på att vi kommer att få kontakt igen och att han kommer att bli en del av mitt liv. Jag har aldrig hoppats eller trott att han kommer att vara en stor del men att han åtminstone kommer vara där på ert litet hörn någonstans. Nu vet jag att det aldrig kommer att hända. Att jag aldrig mer kommer att prata med honom igen, och att jag aldrig mer kommer att se honom igen. Och det är svårt att ta in och acceptera.

Man ska verkligen aldrig lämna något åt ödet, jag funderade så många gånger på att ringa honom men jag gjorde inte det och nu är det försent. Och det är verkligen något jag lärt mig, att man inte ska vänta och att man inte ska ha olösta relationer för man vet aldrig när man själv eller den andra kan försvinna. Man ska inte ta livet eller något för givet.

Jag vet inte vad jag kommer få reda på imorgon när jag åker till Rijeka, jag vet inte hur jag kommer känna. Alla jag pratat med säger att jag kommer att må bättre och att det kommer vara lättare att gå vidare. Jag hoppas verkligen det. Det enda jag vet just nu är att jag mår illa och har en stor klump i magen. Och jag är rädd,väldigt rädd. Men jag behöver göra det här,inte för hans skull utan för mitt eget välmående. För jag vill kunna lägga allt detta bakom mig på något sätt och gå vidare. Jag behöver helt enkelt  få ett avslut….