Jag skriver till dig för att du dom senaste veckorna konstant snurrat runt i mina tankar. Jag sitter i sängen och mina ögon är fyllda av tårar som forsar nedför mina kinder, magen fylls mer och mer av en stark känsla av tomhet och saknad. Och hjärnan undrar hur många fler tårar jag kommer att fälla för dig. Antagligen alldeles för många…
Jag ser videkissar överallt och varje gång jag ser en tar minnet mig direkt till min barndom med dig. Minnet tar mig till när jag var någonstans runt 5 årsåldern och vi plockar videkissar och skrattar, jag frågar om du tror att mamma kommer tycka om dom och du svarar ja. Jag minns hur du bär mig på dina axlar och hur kul jag tycker att det är att sitta så högt upp, trots att jag tycker att det är högt så känns det ändå tryggt. Jag minns hur vi skrattar tillsammans och har roligt. I min värld där och då du var världens bästa och roligaste pappa. Det fanns ingen som du! Jag älskade när du kom hem från havet.
Vi hade så kul ihop och det smärtar mig så att vi inte kunde fortsätta ha så kul ihop resten av tiden. Jag är helt övertygad om att vi hade haft så sjukt kul ihop, att vi skulle ha skapat så många fina minnen ihop. Om du bara hade ansträngt dig och tagit ditt ansvar som förälder och inte varit så frånvarande men jag vet inte.. Det är kanske bara önsketänkande och fantasier från min sida… Det enda jag vet är att du inte förstår hur lite det hade krävts från din sida..
Mina känslor gällande dig går fortfarande upp och ned, den enda känslan jag inte känt på länge är ilskan, jag tror att den är borta men jag vet inte, det är inte mycket jag vet när det kommer till dig. Jag har så många gånger trott att nu har jag gråtit klart, jag mår bra nu, men efter ett tag så bubblar känslorna och saknaden av dig upp, jag blir ledsen och gråter, jag försöker förstå och acceptera men jag har så himla svårt att acceptera något jag inte kan förstå….
Jag önskar ibland att din grav fanns här så att jag kunde besöka den oftare, jag kommer ihåg att det fick mig att må bra, jag kände mig nära dig och jag kände att du hörde allt jag hade att säga dig där och då. Jag lättade mitt hjärta. Men du var ju inte här när du levde så på ett sätt är det väl klart att du inte ska vara här när du är död heller…
Senaste kommentarer