Livet

Vår relation har haft en väldigt krokig väg men allt det krokiga har utvecklats till något fantastiskt som jag idag älskar och beundrar något fruktansvärt.  Vi tar det från början.

Mina minnen av hur jag upplevde mamma som barn var inte så positiva. Jag tyckte att hon väldigt ofta var för hård och sträng. I Bosnien var det vanligt med barnaga så jag fick en hel del stryk. Mamma visste på den tiden inte bättre, det var så hon själv blev uppfostrad och som vi alla vet så är sånt väldigt vanligt att det går i arv. Hon var bara 18 år gammal när hon fick mig.  Jag var ofta rädd för mamma. Jag visste aldrig riktigt när smällen kunde komma, det kom aldrig ur tomma intet men jag var väldigt busig och påhittig som barn och jag visste aldrig riktigt vad hon hade fått reda på eller inte så jag var ofta på spänn. Samtidigt när jag det var bra var hon så himla kärleksfull och mjuk. Jag vet idag att hon gjorde det bästa av vad hon då trodde var rätt, och att få stryk var ju det enda hon själv visste, för det var så i hennes barndom och omgivning.

När vi kom till Sverige fortsatte jag att få stryk lite då och då, när jag hade ”förtjänat” det. Det värsta var när jag själv skulle få gå ut och plocka en ”piska” och den fick absolut inte vara torr för då blev det ännu värre. Mamma och jag hade väldigt ofta meningsskiljaktigheter, jag växte upp i Sverige och hon i Bosnien. Även fast båda ligger i Europa upplevde vi gång på gång kulturkrockar.  Hon uppfostrades på ett hårt sätt av en ensamstående mor som gjorde vad hon själv trodde var rätt, såklart att mormors sätt överfördes på mamma. Men i Sverige till skillnad från Bosnien har barn faktiskt en egen röst, det var något jag ganska tidigt fick lära mig. Detta existerade inte i Bosnien, barn skulle inte ifrågasätta dom skulle göra som dom blev tillsagda, punkt slut.

En händelse jag har ett starkt minne av var när jag gick i fyran, och hade tappat bort mina hemmanycklar för tredje gången på kort tid. Jag kom hem och berättade det för min styvpappa, han sa du får berätta det för mamma. Jag visste att jag skulle få stryk. Jag var så himla rädd och hade den där klumpen i magen, det var så plågsamt för jag visste vad som väntade och rädslan inom mig bara byggdes upp för varje minut som gick, för det gör ont att få stryk och varje gång jag fick det så hatade jag henne så mycket, Jag kände mig alltid oälskad när jag fick stryk, idag vet jag att hon älskade mig, att hon alltid gjort det men dom gångerna jag fick stryk var det annat.

Jag hade ofta på känn när jag skulle få stryk och jag var rädd. Den här gången var Alicia hemma hos oss, mamma hade inte hunnit  komma hem från jobbet än, min styvpappa bad mig gå till affären och köpa bröd. På vägen till centrum träffade Alicia och jag min mamma, jag berättade för henne med gråten i halsen att jag hade tappat bort nycklarna. Hon sa bara vi pratar om det när du kommer hem, gå till affären nu och sen raka vägen hem. I mina öron sa hon, gå till affären, när du kommer hem blir det stryk. Så jag samlade mod till mig och gick hem till min lärare Peter som bodde i närheten och jag berättade allt för honom.

Mina vänner i skolan visste hur min situation hemma såg ut, de hade sett mina blåmärken och dom alla uppmanade mig  att berätta för någon vuxen i skolan. Jag vågade inte. Jag ville inte bli placerad hos en annan familj, jag älskade ju min egen familj och ville vara med dom. Peter följde med mig hem och pratade med min mamma, han klargjorde för henne att hon inte fick röra mig. Sen gick han hem. Och när han hade gått så trodde jag att nu kommer jag få så mycket stryk som jag aldrig ens kunnat föreställa mig.  Men det fick jag inte, jag fick inget mer stryk efter deras samtal. Hon hittade istället andra sätt att bestraffa mig på och hota mig med. Hon hotade länge med att jag skulle få gå till skolan i straffkläder, tills det faktiskt skedde när jag gick i sjuan, jag tror att det var för att jag hade för mycket sena ankomster och för att jag låg efter. Hon hittade dom fulaste bruna Manchestertightsen som var hennes hemmatights, en av pappas tishor och världens fulaste sandaler. I skrivande stund sitter jag och skrattar högt för mig själv. Mina vänner tog med sig kläder till mig som jag kunde byta om till men jag vågade inte, jag skulle ha dessa fula jävla kläder veckan ut, och hon sa att hon när som helst kunde komma och spionera på mig och hade jag inte på mig kläderna hon gav mig skulle straffet förlängas med ytterligare en vecka.  Än idag när mina vänner och jag pratar om hur våra föräldrar brukade bestraffa oss kommer mina straffkläder alltid upp på tal och alla skrattar.

Under sommarlovet till  åttan började jag röka och dricka alkohol, fortfarande livrädd för mamma. Personalen från fritidsgården ringde hem till alla som brukade hänga där och skulle ha ett informationsmöte om vad som pågick.

Mötet  på fritidsgården var slut, det var kväll, runt 20.00 tiden, det var höst och solen hade gått ner. Vi promenerade hem och pratade,  jag fick så himla dåligt samvete över att ha ljugit och gått bakom hennes rygg, medans vi gick där och pratade kände jag att hon verkligen ville mig väl, något hade förändrats, jag kände att hon verkligen brydde sig om mig. Så där och då erkände jag att jag hade rökt. Det var så himla befriande, jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att det skulle kännas så befriande att berätta det. Hon blev inte ens arg på mig, hon blev inte besviken. Hon var bara glad över att jag hade berättat. Och jag är så glad idag över att jag valde att stå för det jag hade gjort och berätta. Efter den dagen blev hon min bästa vän. Jag kände att jag kunde berätta allt för henne och att hon i alla lägen alltid ville mig väl. Därifrån växte vår relation sig allt starkare för varje dag som gick.

Jag kommer ihåg denna dag som om den vore igår. Det var den dagen allting  verkligen förändrades. Den dagen blev min mamma min vän, den dagen slutade hon vara någon jag var rädd för, den dagen blev hon någon jag började respektera istället för att  frukta. Den dagen fick jag lära känna den mamman jag alltid velat ha och  har idag. En förstående och vettig mamma.
Jag lovade att inte röka mera och jag höll det i ca ett år. När jag började gymnasiet började jag röka igen, sedan berättade jag att jag hade gjort det igen. En sommar när vi var i Kroatien blev jag så full, jag var 17år gammal tror jag. Allt snurrade och jag mådde extremt dåligt, jag ville bara ha min mamma där, jag ville att hon skulle ta hand om mig, jag ville till ett sjukhus. Jag sa till mina vänner att dom skulle antingen ta mig hem till min mamma eller hämta dit henne. Alla skrattade och sa du är verkligen borta, du kan inte visa dig hemma i detta tillstånd. Det var helt ofattbart dom att jag i det tillståndet ville visa mig för min mamma. Men jag kände mig trygg med henne och jag visste att hon kunde hjälpa mig, att hon skulle få mig att må bättre. Jag ville ha hennes omhändertagande. Och ingen av mina vänner förstod, det var faktiskt riktigt frustrerande. Där och då upplevde jag en stor kulturkrock med mina vänner.

Min mamma är än idag min bästa vän, För varje år blir vi fortfarande bara närmare och närmare. Hon är så klok, kommer med så goda råd, hon är så inspirerande. Hon har åstadkommit så mycket i sitt liv,  Hon är en stark kvinna som jag väldigt mycket ser upp till och beundrar. Hon har lyckats så bra i sin karriär,  Hon gick en utbildning till nätverkstekniker på engelska utan att kunna ett ord engelska och klarade av den som bland dom bästa i klassen, hon har visat mig att man kan göra allt man vill bara man bestämmer sig för det. Hon har lärt mig att inte ge upp. Hon är den bästa mormor mina barn kan önska sig. Den bästa mamman jag kan önska mig. Förvandlingen och resan hon har gjort i sitt liv, det är en bok för sig. Jag är så otroligt stolt över den personen hon är,över hennes värderingar och sättet hon tänker på. Jag vet att hon kommer lära mina barn massor och det gör mig otroligt glad och stolt över att veta att dom har henne i sina liv. Hon lär mig saker än idag och jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne i det, min stöttepelare, vän och mamma. Älskar dig!