Jag spolar tillbaka filmen i huvudet till det att jag är ett barn i 5 års åldern,som bor i Bosnien med mamma och pappa. Pappa är sjöman så han är inte hemma så mycket. Så jag bor bara med mamma mesta delen av tiden. Jag vet att jag alltid brukade räkna ner tiden till när han skulle komma hem, räknade månader, dagar, veckor och timmar, Gud vad jag mot slutet måste ha varit tjatig med mitt när kommer han? När kommer han mamma? Jag visste att jag skulle få spendera tid med honom, nu när jag tänker på det såhär i efterhand så inser jag att jag jagade tid med pappa som barn, jag kände att tiden med honom på något sätt var lånad, att den inte var som med mamma, mormor, farmor eller någon annan. Den var helt enkelt räknad. Och det var precis vad den var.
Jag hade saknat honom så mycket och jag visste att han skulle ha presenter med sig hem till mig. Leksaker som ingen annan hade. Det jag har starkast minne av är ett lokomotivtåg, det gick verkligen fort, en rosa kanin som spelade trummor och ett par gröna hängslen med smurfarna på. Dom hade jag med mig till Sverige när vi flydde kriget men när jag växte ur dom slängde jag dom. Det ångrar jag att jag gjorde idag, Hade gärna velat ha kvar dom, jag vet inte om det är just hängslena eller den frånvarande föräldern jag saknar, dom är på nått sätt en symbol av honom och hade jag inte slängt dom hade jag kanske haft en del av honom hos mig, en positiv del…
Mina minnen av honom som barn är så finna, i mina ögon var han världens bästa pappa, han var som en hjälte. Han var så rolig och busig, han hittade på bus med mig som jag tyckte var så roliga. Ett av mina busigaste minnen men honom var att mamma hade köpt en ny cykel till sig själv, jag hade min cykel. Och pappa lånade mammas cykel eftersom vi skulle cykla. Cykeln var silverfärgad och ny. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag skulle lära mig att cykla utan stödhjul, han skulle visa mig hur det funkar, att när man trampar så har cykeln balans och kör. Så han tog cykeln, ställde sig bredvid den och sa kolla här nu. Han började springa ett par steg med cykeln bredvid sig och så plötsligt släppte han cykeln, den åkte iväg helt själv och välte till slut. Men den åkte, helt själv och jag ville bara att den skulle åka längre och längre Jag tyckte det var skitkul, så jag bad honom göra så igen och han gjorde det. Om och om igen. Splitterny cykel. Mamma var inte glad. Jag tyckte hon var en partypooper som blev arg, vadå vi hade ju så kul! Idag förstår jag varför hon blev arg.
Farsan gillade att hänga runt på barer, så han tog ofta med mig på sina rundor. Jag satt där och drack juice med grädde, en gång fick jag tom vispa grädden med elvisp själv på ett ställe, det var roligt i början men det tog en evighet att få den fast, och jag ville ju bara äta den så jag tröttnade efter ett tag.. Jag fick också alltid smaka skummet på hans öl, jag tyckte egentligen inte att det var så gott men jag ville ändå ha, jag kände mig så stor när jag fick smaka. Han satt där, vid baren, snackade med bartendern, alltid med en cigg i mungipan, det är ofta så jag ser honom i huvudet när jag tänker på honom. Krulligt afrohår, lång, mörk och med en cigg i mungipan. Och på nått sätt bekymmerslös och avslappnad.
Mina minnen av honom från tonåren och vuxen ålder däremot är väldigt väldigt långt ifrån mina minnen av honom som barn…
Senaste kommentarer