Sen jag var liten och såg på film hur militärer tränar har jag alltid tyckt att deras träning verkar så bra och rolig. Jag har alltid blivit motiverad av att se dom kämpa och många gånger tänkt att jag också skulle vilja träna så. Men jag är en person som i princip aldrig tränat. Efter att Leon föddes var jag ute på en promenad med honom i vagnen och jag hade så oroligt dålig kondition, jag blev helt enkelt trött på mig själv och bestämde mig för att göra något åt saken. Där och då letade jag fram numret till Crossfit Unique och ringde till Nicklas, vi pratade lite och jag berättade för honom om hur extremt svag jag var. Han lyssnade och bad mig komma in på måndag. Han avrådde mig från söndagens prova på pass och det är jag så glad över. Han förstod vilket dåligt skick jag var i. Dom flesta jag berättade för trodde mig inte.
Jag bestämde mig att jag skulle gå, inga ursäkter! Jag visste att jag skulle vara den svagaste personen som antagligen någonsin satt sin fot där. Men jag bestämde mig för att bara gå. Jag kan säga att jag var livrädd. Jag hade en enorm klump i magen, jag kände ingen där, alla som tränar där känner varandra, och dom är starka. Jag ville bara vända i dörren när jag kom dit,jag ville spy av nervösitet, men jag gjorde inte det. Jag gick in och hälsade på Nicklas och en jättetrevlig tjej vid namn Karin.
Under uppvärmningen satt det kvar ett par stycken från passet innan och tittade på, och jag började skämmas så oroligt mycket över att jag inte kunde något och över hur extremt svag jag var. ALLA såg hur svag jag var och hur jobbigt det var med bara uppvärmningen,jag tänkte att dom säkert kommer att skratta åt mig, jag ville att marken skulle öppnas och sluka mig. Men något inom mig hände och jag vände skammen till något positivt, jag vände det till att jag är här, jag gör något åt saken, om jag fortsätter såhär kommer jag bli starkare och jag kommer klara av mer. Om jag ger upp nu kommer jag föralltid vara såhär svag. Jag visste att det var nu eller aldrig träningen skulle bli en del i mitt liv. Det enda som räknades var att jag var där och jag gjorde något åt saken och det är anledning till att inte skämmas!
Jag klarade uppvärmningen och fick sedan träna själv med Nicklas i princip hela passet. Han hjälpte mig att hitta övningar som jag klarade av och han fick mig aldrig att känna mig dum eller dålig som jag var så rädd för. Han hade ett enormt tålamod och lugn som fick mig att slappna av och känna att jag kunde!
Trots att jag var livrädd och inte kunde ett skit så kände jag mig ändå trygg. Jag klarade av ett pass, skalade på varenda övning men jag klarade av det. Jag kommer ihåg hur skakig jag var i hela kroppen efter det passet, och jag kunde inte böja på mina ben. Trodde jag skulle ramla nedför dom 4 trappstegen som man behöver gå nedför på på boxen för att komma till entrén.
Jag gick därifrån med en otroligt skön känsla i kroppen, jag var så lättad över att jag klarade av det och så jäkla stolt över mig själv att jag gjorde det! Jag kände direkt att det här är något jag vill göra igen!
Senaste kommentarer