Jag var 24 år gammal. Satt hemma hos min pojkvän, i hans rum. Det var en lördag och solen sken ute. Jag tror faktiskt att det var just precis min 24 födelsedag. Fönstret i hans rum var öppet, man hörde barnen leka utanför och fåglarna kvittra, luften var varm och kvällen fin. Den var sen eftermiddag/tidig kväll.
Min mobiltelefon ringde och det var pappa. Jag blev så himla glad, och stolt. Det var första gången han ringde när jag var med min kille. Jag svarade glatt och samtalet flöt på
. Jag la ganska fort märke till att han var mer pratglad än vanligt. Jag hade jobbat på samma ställe och hade haft samma tjänst i två år, jag hade tröttnat och ville göra något annat så jag sökte en utbildning som varade i lite mindre än ett år. Jag hade någon dag tidigare fått veta att jag hade blivit antagen och såg väldigt mycket fram emot den, få göra något annat, lära mig helt nya saker, träffa nya människor och få helt nya erfarenheter.
Jag berättade allt detta för honom eftersom jag var så glad över det. Men han började prata något om hur han kunde manipulera vem som helst till att tro på vad som helst, och att han trodde jag gjorde samma sak med utbildningen, att jag egentligen inte ville gå den. Där kände jag verkligen en klump i magen, jag blev riktigt ledsen över vad han sa, efteråt blev jag arg. Vem trodde han att han var? Han kände inte ens mig ordentligt, vad gav honom rätten att tala så till mig? Hela samtalet kändes som att han bara predikade och antog massa saker som inte alls stämde. Så fort jag skulle förklara hur jag såg på saker och ting så avbröt han mig och sa sin egen åsikt. Jag fick liksom aldrig tala till punkt. Vi la på och jag var verkligen irriterad. Jag vågade inte heller riktigt säga emot honom, jag vågade inte eftersom jag var rädd att vi skulle hamna i en diskussion och att han inte skulle vilja ha kontakt med mig igen.
En annan punk där vi hade väldigt olika åsikter var resor. Jag älskar verkligen att resa och upptäcka världen, se hur andra människor lever, hur dom är, vilken mat dom äter, deras kultur. Man lär sig och ser så mycket när man reser. Och han hade ju rest hela livet och i princip sett en väldigt stor del av världen, han tyckte inte alls att det var positivt. Hans inställning var att alla bara ville utnyttja en på ett eller annat sätt och att det inte var säker att resa. Jag tyckte att hans inställning var jättetråkig, det kanske var hans erfarenheter men det finns inget som säger att mina erfarenheter blir så. Och åter igen så spelade det ingen roll vad jag sa, han hade rätt och jag fel. Han visste helt enkelt bättre.
Ska han helt plötsligt komma och spela pappa efter 18år av frånvaro. Jag har redan en fantastiskt bra pappa i mitt liv som sedan dag ett tagit sig an mig och som sedan första dagen han hade kommit in i mitt liv hade fått mig att känna mig älskad och betydelsefull. En person som hade funnit där för mig under i princip hela mitt liv. Jag har en pappa, även om han inte är min biologiska pappa så är han min enda pappa. Min biologiska ville jag ha en annan relation till. Jag ville mer bli kompis med honom, och lära känna den här människan som jag var så nyfiken på.som alla sa så mycket bra saker om. Men jag tror idag att jag aldrig fick lära känna den personen eftersom jag hade för höga förväntningar på honom, jag accepterade inte honom som han var och jag nöjde mig inte med den lilla kontakten vi hade, om jag hade gjort det så hade kanske saker och ting hade sett väldigt annorlunda idag. Jag kan inte sluta ställa mig själv frågan tänk om…. Om och om igen, hela tiden…
Senaste kommentarer