Via lite kontakter lyckades jag luska fram namn och telefonnummer till pappas läkare. I Kroatien har man oftast samma läkare livet ut, han har haft samma sedan 1993.
Jag ringde till doktorn och en sköterska svarade, hon var väldigt trevlig. När jag förklarade mitt ärende och sa hans namn visste hon direkt vem jag pratade om.hon berättade att doktorn var ledig och att jag skulle ringa tillbaka på måndag. Jag ringde veckan därpå och fick tala med honom.
Han berättade att pappa led av lungcancer.
Han hade legat på sjukhus pga att han i en olycka blivit förlamad ca 6 månader innan han hade gått bort. Efter att ha legat på sjukhus i en månad blev han utskriven, han skulle komma tillbaka på återbesök men läkarna såg eller hörde aldrig mera av honom.
Han visste ju att han skulle dö och han försonades med det. Han valde att dö hemma utan någon som helst vård. Han valde att dö utan att ringa mig. Utan att skriva ett brev eller något. Det var så han ville ha det och jag tror att jag faktiskt någonstans inom mig har accepterat det.
Denna resa jag gjorde fredagen den 21/7 har fått mig att gå vidare och den har stillat min oro. Det är så jag känner i skrivande stund åtminstone, jag hoppas att det förblir så.
Självklart är jag ledsen över hur allt blev och hur det slutade men jag kan inte göra något åt det. Och även om vi hade haft kontakt så hade han varit borta idag. Jag hade kanske fått lite mer tid med honom, eller så hade jag inte det med tanke på hur hans liv såg ut. Jag kommer aldrig att få veta, men jag är glad över all information jag fått veta om honom och hans liv, det har hjälp mig. Jag förstår mer och jag tror faktiskt inte att det har funnits något jag hade kunnat göra för att ändra på hela situationen.
Doktorn berättade också att han vartannat år kom på en grundlig kontroll och att han i övrigt var frisk. Det var också något som stillade min oro ganska mycket både för min egen skull men framförallt barnens. Jag var orolig över att han kanske hade någon sjukdom som går i arv.
Jag pratade med min moster när jag var i Bosnien och jag fick veta att dom flesta från hans sida av familjen på ett eller annat sätt hade brutit kontakten, min farmors föräldrar hade dött när hon var liten, hon i sin tur tog hand om sin lillesyster, sedan bröt dom kontakten, pappa hade ingen kontakt med sin biologiska pappa som barn, sedan bröt han kontakten med alla när mamma och jag kom till Sverige. Så det verkar vara något socialt arv men jag tänker inte föra det vidare. För mig är det viktigt med familj och att alla ska vara sams och hålla kontakten…
Senaste kommentarer