Vi hördes en del i början, han skickade sms när jag fyllde år, och ringde ibland. Jag tycket att det kändes bra, varje gång jag såg hans namn i mobilen blev jag glad. Varje gång blev det som en bekräftelse jag länge hade väntat på, och varje gång jag fick den så kändes det otroligt bra.
Jag kommer ihåg att ca 1,5 år efter att vi hade återfått kontakten skulle jag åka till Bosnien, det var vinter och jag var 1300 kr kort från biljetten, han sa att han kunde bidra men att jag borde skaffa mig ett jobb. Jag blev glad för pengarna men ändå lite stött av själva kommentaren, det var ju inte direkt så att han på något sätt hade bidragit ekonomiskt för mig under dom senaste 15 åren,dessutom tjänade han väldigt bra och bodde billigt.
Jag försökte få med honom till Bosnien även denna gång men han verkade verkligen inte vilja. Jag blev besviken över att han inte ville, jag sa det aldrig till honom utan höll det för mig själv. Jag hade verkligen hoppats på att han skulle vilja följa med, att det skulle vara lättare för honom om jag var med. Jag hade sett fram emot att få umgås med honom, lära känna honom och gå ut och festa med honom. Promenera som vi gjorde när jag var liten.
Jag älskade verkligen att gå på promenader med honom, det var så himla bekymmerslöslst, vi brukade prata och han plockade alltid videkissar till mig, dom växte i träden och jag nådde inte, så han plockade alltid tills jag blev nöjd. Det var liksom vår grej. Jag älskade verkligen dom, dom var så himla fina och mysiga, mjuka att ta på. Jag tänker alltid på oss när jag ser dom. Det är alltid samma minne som dyker upp i huvudet. Minne och en enorm saknad.Jag brukade ofta cykla och han gick bakom mig. Han var verkligen en riktigt bra pappa när han väl var där. Mina minnen av honom från när jag var ett barn är så himla fina. Varför fick jag inte ha honom i mitt liv på samma sätt även efteråt? Han kunde ju. Varför ville han inte? Tomheten inom mig känns verkligen, jag känner den i magen den tar i skrivande stund väldigt mycket plats och jag kommer att låta den göra det. Jag har inte gjort det hittills men om jag ska kunna gå vidare och må bra måste jag tillåta mig själv att få känna. Det får faktiskt både göra ont och kännas bra. Det är okej
Senaste kommentarer